Ståkkålmare och andra

Var på resande fot igår. Jag och sonen tog buss, tåg, buss, promenad, tåg, nytt tåg och buss igen. På Stockholms central glor folk, inte ens särskilt diskret, när jag med babyklumpen på magen joxar med att fälla ihop vagnen utan att mosa gravdekorationen jag släpar i världens största pappkasse till bara granbarr. Baxar ombord vagn, ryggsäck, världens största pappkasse, plastkasse med blandade fynd i, sonen och mig själv. Erbjuder någon en hjälpande hand? Nej. Klart inte. Har faktiskt aldrig hänt i Stockholm.

Kliver av i Gävle och inväntar bussen vidare. En dam erbjuder sig att hålla i vagnen medan jag visar chauffören biljetten. En kostymklädd man rusar fram för att hjälpa mig med vagnen när jag kliver på låggolvsbussen. Mannen bredvid på tåget tillbaka erbjuder sin hjälp när jag ska krångla av mig ryggsäck, ytterkläder och bärsele.

Ursäkta Stockholmare, men var detta en slump? Eller är alla storstadsbor (mig själv inkluderad) så självupptagna att man inte orkar erbjuda en extra hand? Observera att jag inte är ett dugg bättre själv ( – men jag ska bli!). När hjälpte jag någon nödlidande, dvs. småbarnsförälder, åldring, höggravid eller någon som bara har för få händer i förhållande till sin börda, sist? Minns inte. Oftast fixar man ju de flesta situationer själv, på något vis hade jag säkert fått med mig en hel julgran på tåget om det hade behövts. Utan hjälp. Men det är bara så trevligt när någon erbjuder sin hjälp. Då känns som att man faktiskt lever i ett samhälle med andra människor. Som att ’om jag slår huvudet i lyktstolpen och faller raklång avsvimmad så kommer någon att bry sig’. Men, just nu känns det som att man får välja en lyktstolpe i Gävle för det ändamålet.

Noll koll

Nu är det bekräftat. Jag har helt förlorat kollen på omvärlden. Jag surfar inte längre på aftonbladet.se tre timmar om dagen, lyssnar bara på P4 med ett fjärdedels öra och läser mest baksidan på WC-ankan. I dagens ”Ring så spelar vi” kom frågan vilken Abba-låt Madonna lånat från i sin nya låt. Jag hade ingen aning. Farbrorn i telefonen visste direkt. Gimme Gimme. Jag är ute. Lost. Slagen av en farbror i Ring så spelar vi (fast jag hoppas inombords att det inte alls var en farbror utan en 23-åring som lät som en farbror).

Reflektioner från en kassakö, del 2

Står i kön till kassan i en av de större klädkedjornas butiker. Sonen är lite trött, varm och allmänt uttråkad, gnäller lite. Bakom mig i kön står en medelålders dam, i kassan en kvinna i 30-årsåldern. Damen bakom frågar om det är en pojke, vilket jag bekräftar. ”Jo, ser du, pojkar och gubbar tycker ju inte om att gå i såna här butiker. Det har de ju i generna!” Kassörskan bekräftar småskrattande. Jag mumlar nåt om att han nog mest är trött. Damerna spinner vidare på ämnet, skrockar nöjt över sina lustigheter. Sen säger damen bakom mig till sonen ”Strax får du gå ut. där finns det ju BIILAR att titta på. Det tycker du säkert om.” Mumlar nåt om att frisk luft säkert blir bra.

Funderar sen om detta var en strid jag skulle ha tagit. Skulle jag ha informerat dem om att jag känner flertalet män som gillar att shoppa och som inte alls gillar bilar!? Om att de är insnöade, tänker i sunkiga könsrollsbanor och att de med sitt snack hjälper till att forma barnen in i just samma gamla könsroller. Skulle jag ha bett dem dra åt skogen, lämna min son i fred att utvecklas till den person han är och vill vara. Kanske kommer han att älska bilar och bli stans bästa bilmek. Kanske kommer han, som mor och far, endast kunna skilja bilar åt på deras färg, och älska att shoppa. Kanske kommer han att BÅDE gilla bilar och shopping. Hur det än blir, så måste han få välja själv.

Ingen ska komma och påstå att det är ”genetiskt” att pojkar gillar bilar och pistoler och flickor dockor och glitterpennor. Om man börjar gnussa in i skallen på en liten klump som inte ens är halvåret gammalt att det är ok, korrekt, acceptabelt och förväntat av honom att gilla bilar – klart han kommer att gilla bilar! Om man bekräftar varje gång han gör ”rätt” enligt könsrollernas ABC, och rynkar på näsan eller ser undrande ut varje gång han gör fel, klart han lär sig. Så sluta med det! Låt han få leka hur och med vad och vem han vill! Han ska ha klang och jubel som svar vad han än gör, så länge han inte biter sina lekkamrater, häller chokladsås i soffan eller spikar i parketten.

Lösbröst sökes

Jo, man har fullgott blogg-alibi om man kväll efter kväll hamnar i soffan (framför tv:n) för att fyramånadersklumpen vägrar sova längre än 10 cm från mammas bröst och varken den ömma modern eller fadern har fantasi, ork eller kraft nog att lösa problematiken. Förrän nu. Nu fick jag nog. Jag vill kunna lyxa med att tömma diskmaskinen, gå på ica och handla chips och gå på toa även efter kl 19.00. Så nu ska gossebarnet sova själv. I alla fall en liten stund.