Wednesday, November 23, 2005

Kvällsnöjen

Man får göra så mycket nya, spännande saker när man fått barn. Saker man aldrig skulle ha kommit sig för att göra annars. Härom kvällen tex. Sonen sover av princip aldrig längre än två timmar i sträck, sen måste han nattas om. Detta är ju aningen tröttsamt för mor och far så härom kvällen gav vi oss attan på att förlänga åtminstone den första sovstunden. När tvåtimmarsgränsen närmade sig smög jag in i rummet där han sov och satte mig tyst hopkurad på golvet för att inte synas eller höras. Så fort sonen gjorde minsta antydan till att röra på sig gungade jag försiktigt på vagnen (han sover förstås inte i sin fina, svindyra säng). Efter tio minuter var det vaktavbyte (”vafan, nu fick jag sitta en kvart!”), och jag fick med knakande knän kravla mig ut ur rummet och maken fick kravla sig in. Sen satt vi där i turordning som två indianer, spejandes ut i mörkret, tyst sittdansandes till Bob Marley (sonen sover bäst till reagge-beat, den klassiska sov-skivan har han helt förkastat) på helspänn för att gungeligunga sovmarodören in i djupsömn igen. Jag försökte komma på någon lämplig yogaövning att sysselsätta mig med, men kom inte på någon förstås. Skulderstående var liksom inte så lämpligt när man skulle vara tyst och osynlig. Till en kostnad av nedsatt syn, misshandlade knän, Bob Marley-överdos och en förskräckligt tråkig kväll så sov han 3,5 timme. Wow! Hoppas sonen tackar oss när han är vuxen att vi inte lät honom skrika sig till sömns!

Monday, November 21, 2005

Zzzzzzz

Det är konstigt det här med sömnbrist. Det resulterar egentligen inte, ialla fall inte för mig, i det man kunde tro, nämligen sömnighet. Jag har inga större problem med att hålla mig vaken, men jag känner att både kropp och själ går på sparlåga. Orkar inte vara särskilt social, tycker jag tappat halva ordförrådet, orkar inte riktigt läsa tidningen ens när jag har tid och att tvätta håret känns som århundradets projekt. Tänk att få sova en hel natt. Vilken utopi! Finns det verkligen människor som gör det?!

Wednesday, November 09, 2005

Helt sant

Under en eftermiddagspromenad möter jag en man och hans son på cykel och uppsnappar följande del av deras konversation:

Sonen: Men varför då pappa!?
Pappa: Därför att jag är vuxen. När du är vuxen får du bestämma. Du är snart vuxen.
Sonen: Neej pappa det är jag inte alls. Jag är inte alls snart vuxen, jag är faktiskt bara fyra år!!

Rosa täcken

Nina Björk-debatten blev ju intressant. Ni vet ”när radikalfeministen blir mamma blir hon kristdemokrat”- debatten. Nina Björks grundtanke är ju helt korrekt. Barn kostar tid, tid som vi ofta inte har idag. Men det stör mig enormt att debatten, som vanligt, bara handlar om mammor, mammor och mammor. Mammor som dubbelarbetar, stressar, har dåligt samvete, går ner i arbetstid. Var är papporna!? Hallåå! Farsor är, bör, skall, måste vara lika delaktiga annars kommer vi ingenvart. Så snart man diskuterar barn är det bara kvinnor som deltar i debatten. Nina Björks krönika avslutades med ett förslag, knappast allvarligt menat men ändå, att småbarnspappor skulle förbjudas arbeta heltid. Faktiskt en ganska klok tanke. Alla småbarnspappor skulle jagas ut från sina dammiga kontor 15.00 och måste då genast cykla och hämta sina barn. Sen måste de tillbringa - inte kvalitetstid, utan helt vanlig gå-på-ica-tid - tillsammans och ha lite vardagstråkigt ihop.

Nina Björk skrev ju Under det rosa täcket (som jag försökte läsa en gång i mitten av 90-talet, men jag var då ännu för ung och naiv för att ta den till mig). Sonen har ett gammalt rosa täcke som lekfilt att rulla runt på. Idag hände en olycka och jag sms:ade till maken ”F har bajsat på det rosa täcket”. Kanske det var just det som hände hemma hos Nina Björk?

Friday, November 04, 2005

Ståkkålmare, del III

Fler som märkt av samma sak: http://expressen.se/index.jsp?a=463659

Tuesday, November 01, 2005

Väschta häckern!

Så känner jag mig! Lyckades fippla in en länk till min buddy Steffanie (Nästa: Bandhagen) alldeles själv! Wow, vilken boost för självförtroendet. Lite plåster på Madonna-såret.

Jag, en busshjältinna

Vill nu inte framhäva mig själv på nåt vis, men jag har faktiskt levt upp till mitt löfte att bättra mig, att hjälpa mina medmänniskor. På en buss igår delade jag mittenutrymmet med en farbror med rullator. Han var lite nervös, för det var första gången han var ute och åkte buss med rullatorn. Jag hjälpte honom generöst med att hålla kryckan så han fick låsa sitt fordon inför bussfärden. Bussfärden gick bra, men när farbrorn skulle gå av fastnade rullatorns framhjul mellan bussen och trottoarkanten och tippade framåt så att farbrorns väska for i gatan och väskans innehåll ramlade ut. Lyfter någon på bussen för att hjälpa till? Nej då, utan eder hjältemodiga skribent, som står och håller i barnvagn med sovande bäbis, får ställa sig i bussdörren (så att den inte ska slå igen och bussen fara iväg med min sovande bäbis) fiska upp väskan och innehållet till farbrorn.

Hallå Stockholmare, nu får ni fan ge er.