Takatalvi

Finskan är ett fantastiskt språk. Det har sådana fiffiga ord för saker, som kalsarikänni för de som sitter hemma i kalsongerna och blir fulla. Eller som takatalvi, ordagrant 'bakvinter', för när vintern kommer tillbaka efter att man redan trott att det är vår. Jag vet inte om det fungerar när årets vinter aldrig kom alls - förrän nu. Men låt säga att vintern varit här i januari och februari och att våren kom smygande i mars. Då har vi takatalvi nu.

Barnmorskorna

Igår såg jag förstås första avsnittet av SVTs dokumnetärserie Barnmorskorna. Det kändes som ett bra och lagom passivt sätt att förbereda sig mentalt för kommande utmaningar. Efter programmet surrar två frågor runt i huvudet:

1) Vem ställer egentligen upp på att bli filmad under sin förlossning? Är orsaken att det åtminstone i första avsnittet bara var förstföderskor som deltog att ingen som genomgått en förlossning skulle komma på tanken att visa upp en upprepad procedur i TV? De blivande mammorna såg ju jättefina, glada och duktiga ut, men det beror väl mest på att SVT varit barmhärtiga och klippt bort 98% av det inspelade materialet. Jag kan knappast tänka mig någon situation då jag mindre gärna skulle vilja ha en filmkamera i nyllet - eller i någon annan kroppsdel. Inte för att jag är pryd, även om jag inser att mina chanser till en framgångsrik karriär som nakenmodell är rätt små, utan för att om jag någon gång ska visa upp mig i tv vill jag vara stylad, välklädd och ha situationen under kontroll. Eller ja, åtminstone påklädd, kammad och inte kakkafull eller hög på lustgas. Inte naken, svettig, drogad och bortom all kontroll, iklädd någon hiskelig rosa sjukhusskorta. Och vad skulle alla bekanta säga efter att ha sett inslaget där rabarber föder barn?! Kanske: "Hej, jag såg dig på tv! Vad svettig du var!" eller "Hej, jag såg dig på tv! Gud va coolt det var när de visade delen där barnmorskan hoppar på din mage i slow motion!" eller "Hej, jag såg dig på tv! Jag vet förresten ett ställe där de har erbjudande på benvaxning just nu"

2) Den andra frågan som dök upp: fick vi sånt där mysigt fika efteråt, inburen på flaggbeprydd bricka? Jag minns inte! Maken minns inte! Jag tror jag drack ett glas saft, men mer minns jag inte. Vi beslöt oss för att dokumentera postförlossningsfikat med kamera denna gång. Det är ju sånt man vill minnas. Till skillnad från en del andra detaljer.

Six-word memoirs

Via Expressen hittar jag Smith magazine som efterlyst läsarnas biografier komprimerade på 6 ord:

"Six-Word Memoirs: The Legend
Legend has it that Hemingway was once challenged to write a story in only six words. His response? “For sale: baby shoes, never worn.” Last year, SMITH Magazine re-ignited the recountre by asking our readers for their own six-word memoirs. They sent in short life stories in droves, from the bittersweet (“Cursed with cancer, blessed with friends”) and poignant (“I still make coffee for two”) to the inspirational (“Business school? Bah! Pop music? Hurrah”) and hilarious (“I like big butts, can’t lie”). "

Vilken fantastiskt rolig idé! Hur beskriver man sitt liv på 6 ord? Vad ska man fokusera på? Dagsläget i stort: "rensa inboxen, vänta, krystningsdags, nytt liv" eller resan hit "bruksortsflicka blev hollandsresenär, sedan finsk kärleksflykting". Eller mikroperspektivet: "punchknapp, marianne, colaflaska, dumle - arbetsplatsdroger underlättar".

Fjällen tur och retur

Åter i civilisationen efter en vecka i obygden. Sonen har fått uppleva något som för hans generation stadsbarn ter sig lika exotiskt som en vildmarkssafari med the big five - nämligen snö! Massor av snö, stora högar att gräva och hoppa i och till det minusgrader och sol. Kälkar och pulkor och skidor och sparkar. Snöänglar, snöskotrar, snö innanför kläderna. Istappar!

Ett annat exotiskt inslag var alla galna släktingar som för ovanlighetens skull (ha haa!) följde dresscode man- tager-vad-man-haver, vilket oftast resulterade i middagar där alla är iklädda noppiga långkalsonger och ylletröja alternativt fleecetröja med reklamtryck. Eftersom jag har en elefantmage gick inte min medhavda jacka på mig efter att behövligt antal herrylletröjor kommit på, så för mig blev det lånad reklamfleece även ute, kombinerad med ärtig täckväst storlek XL och mammas gamla pälsmössa från 70-talet, eftersom min egen lilla bruna försvunnit i berget av täckvantar och musse pigg-halsdukar. Och lever man praktiskt taget utan dusch och bär mössa så fort man går ut behöver man inte oroa sig för sin frisyr, man ser helt jävlig ut från första stund till sista, men det gör alla andra också. Jag var dock noga med att varje morgon sätta på mig mina pärlörhängen så att alla eventuella skoterförare och pimplare man stötte på skulle se att under den oglamorösa ytan fanns minsann en oerhört sofistikerad ung dam.

För oss storstadsbor är glesbygden exotisk även på andra sätt. Jag har dryftat detta ämne tidigare, nämligen att folk är så in i baljan trevliga och sociala så snart man kommer utanför storstäderna. Alla hälsar och vinkar när man kör förbi, går man ut med hunden stannar alla och snackar, ungarna på badhuset pratar frivilligt och ogenerat med en okänd vuxen tant i lila elefantbaddräkt. Hur är det möjligt? Blir man trevlig av att bo på landet, eller stannar alla trevliga kvar medan vi otrevliga lurkar flyttar till stan?

Att resa ut i glesbygdssverige utan egen bil är ett äventyr i sig. När man anlitar SJ måste man alltid ställa sig frågan: finns de platser jag har köpt platsbiljetter för. Oftast är svaret nej. På ditresan fanns visserligen våra platser, men då var vi tvungna att köra bort en annan stackars mamma med litet barn, vars platser inte fanns på tåget. Det var ju härligt att inleda resan med att få känna sig som svensk kollektivtrafiks Osama bin Ladin. På hemresan var det dock som vanligt, våra platser fanns inte. Tack vare att vi klev på på tågets första station i kombination med att min handlingskraftiga mor som körde oss till tåget säkerligen sprungit ikapp konduktören och tagit honom i örat och sagt att hennes stackars höggravida dotter med litet barn och finsk man inte har någonstans att sitta, kom konduktören och gav oss tre nya platser - i första klass. Där skrek en stackars bäbis med tandsprickning i tre timmar, någon idiots gigantiska resväskor envisades med att ramla ner på våra fåtöljer stup i kvarten och toaletten var avstängd, så där gavs verkligen en resupplevelse av högsta klass. Men varför säljer SJ ens platsbiljetter? Kan de inte bara låta konduktören gå runt med lappar i en gammal konduktörskeps, så får alla passagerare dra en lapp. Det är ju ändå bara en ren slump om man får någonstans att sitta, platsbiljett eller ej.

Finnair är däremot pålitligt. Flygvärdinnorna är rejäla, smörgåsarna smakar visserligen papp men man får smörgåsar åtminstone, man får sittplats, man landar i tid. Den enda dramatiken stod vi själva för, genom att låta sonen resa utan blöja och utan ombyte i handbagaget. "Ingen panik nu, men guldklumpen har kissat i byxorna. Jättemycket." , viskade maken strax innan landning. En lagom spännande avslutning på ett äventyrligt påsklov i fjällen.

Att föda en schlagerbaby

Läste några förlossningsberättelser på alltombarn.se (självplågeri är underskattat) och kom av rubrikerna att tänka på att det är solklart vilken av förra årets schlagers man ska tralla på när det är dags. Rubriker som "När huvudet kom tog jag i för kung och fosterland" och "Jag krystade för kung och fosterland" gör ju Magnus Uggla till en självklar del av kommande förlossning. Framför allt som den ska ske i republiken Finland - lite rojalism kan de gott behöva där på Barnmorskeinstitutet. Ska jag månne ta med en bild på honom också? Kungen alltså, inte Magnus Uggla, för att hålla motivationen uppe? Jag hade redan innan tänkt på att man kanske skulle satsa på lite mer up- tempo musik att ha i bakgrunden denna gång, istället för sån där "avslappnande" klassisk musik - när det ändå inte finns en chans i världen att man kan slappna av. Nej istället borde man köra glatt och poppigt och åtminstone hålla humöret uppe. Jag tar gärna emot förslag på låtar! Jag fick redan förslaget "Upp och hoppa (ligg inte och dra dig)" och ja visst, varför inte? "Hur svårt kan de va'" är ju lite i samma kategori, dvs i kategorin sjung-den-och- du- skulle-få-en smocka-om-jag kunde- röra-på- mig?

Nej, då tror jag väl egentligen I love Europe är ett bättre val och ett gott komplement till sånger om kungen. Jag menar, vad kan passa bättre att sjunga med till när man som tjänstvillig EU-medborgare är i färd med att föda fram det ultimata beviset på lyckat EU-samarbete? ("..I feel it all around, this groovy sensation..")

"Hero" får jag be maken framföra en egen tolkning av, gärna iförd silverfodral och löshår, efter avslutat verk. Det kunde väl vara en utmärkt push-present!?

Slutligen, när allt är över och jag har fått på mig nån läcker BB-outfit i grisskärt, då ska jag sjunga och dansa Razborka i korridoren med min sittring.

Ve den mor som bara är människa!

Det visste man ju genast man hörde det. Att Livsmedelsverkets nya rekommendationer gällande ammande kvinnor skulle dra igång en rasande debatt. Exempel här. Och man kan argumentera för/emot/för/emot hur länge som helst.

Det irriterande i denna debatt är däremot att man så snart överger fakta och börjar diskutera Moderskapet. Moderskapet - den sista heliga kon i vårt samhälle. När stora män på ålderns höst kan sitta och säga att ' jag var nog ingen bra pappa' och detta nästan ses som en merit - ja, han satsade ju allt på konsten/företaget/sin egotripp - så kan en mamma inte ens återanvända en gammal Alko-kasse när hon går till matbutiken utan att få grannskapets ögon i nacken och en brännmärkning som potentiell dålig mor. Jag har fortfarande svår ångest för att jag första dagens på sonens inskolningsperiod på dagis var helt darrig och svag och säkert allmänt förvirrad eftersom jag legat i någon slags magsjuka och detta var första dagen jag fick behålla en kopp te. MEN - eftersom detta var den 2 januari så är jag livrädd för att de måste ha tänkt att jag måste ännu vara bakfull efter nyårsafton! Och jag ville inte säga att jag haft magsjuka för jag visste inte riktigt hur dagistanter reagerar på detta - som att en nyligen tillfrisknad böldpestpatient kommit på besök? Så nu, drygt ett år senare, känner jag fortfarande att jag måste slå knut på mig själv för att visa att jag är en redig, pålitlig och i högsta grad nykter mamma. Skulle någon barnafader tänka detsamma? Ens om han varit bakfull på dagis den 2 januari?

Varför kan man inte som mamma konstatera att jag är en jättebra förälder för mitt barn - jag behöver inte bevisa det för hela världen. Och resten av världen behöver inte analysera varenda steg andra mammor tar - jobbar de för mycket, dricker de 10 cl vin fast de ammar, leker de tillräckligt pedagogiska lekar med sina barn, köper de tillräckligt ergonomiska skor och lär de barnen sova i sina egna sängar? Resten av världen behöver inte med förstoringsglas söka efter minsta spricka i bilden av den heliga, uppoffrande modern. Resten av världen kan istället fokusera på vad man ska göra med de fall där barn verkligen far illa, där föräldrar verkligen fallerar.

Kanske ett nytt forum för Carola?

Det är ju inte Juråvishån jag ska följa längre, det är ju det här!

(Tack till Hálgu där jag fann länken!)

Bara för att inte jag är blondin!

Ja just så! Utrikesminister Kanerva har (igen) skickat en massa sms till någon ung dam som faller honom i smaken.
"Johanna Tukiainen träffade Kanerva på Lapplandsflyget i slutet av januari. Och bjöd honom till sin stuga där de pratade och drack bubbel. "

Ursäkta, men jag har också träffat Kanerva på flyget, men inte 17 bjöd han mig till någon stuga! Inte ens mitt mobil-nummer bad han om, så vi kunde bli sms-kompisar. Nu skulle jag iofs hellre hugga av mig högra armen än att vänslas med Ilkka Kanerva, men han hade ju kunnat fråga i alla fall, så där av artighetsskäl!

Dagens radionyheter

"..nyheterna. Klockan är åtta."

-Potta! Dom sa potta mamma!

- Nej, åtta sa de. Klockan är åtta.

" ...New York-guvernör i sex-skandal..."

- Sex mamma. Dom sa sex!

- Ja precis. De pratar om siffran sex.

Det bor en geisha i mig

Maken har lämnat mig och åkt till Tokyo. Ja, för den här veckan alltså. Jag sitter här och leker ensamstående, höggravid småbarnsmor i förorten och trallar Carola Häggkvists Tokyo från 1984.

Vilket också knyter an till det här med hårshampo. I Finland, och säkert i Sverige också men det var så länge sedan jag köpte hårshampo i Sverige att jag inte riktigt minns utbudet, finns det en uppsjö av hårshampon för "tunnt, fint och flygigt hår". Dessa fantastiska shampon ska ge volym och stadga och få håret att se tjock, fylligt och allmänt glammigt ut. Men om man inte har tunt, fint och flygigt hår då. Om man mer ser ut som om man har genomgått en hårtransplantation med en piassavakvast som donator - med hår som är spikrakt, omöjligt att forma och grovt som paketeringssnöre? Vad ska man tvätta håret med då - shampoo för hästar? Jag har länge funderat vilken folkstam i världen som kunde ha min typ av hår, eftersom det uppenbarligen inte är nordborna. (Fast kanske samerna?!) Har länge varit inne på att jag kanske har någon typ av asiatiskt hår, och nu när jag var nere i billighetsbutiken i grannhuset så hittade jag från ett av de stora tillverkarna "Asian Beauty Shampoo". Jag hoppas de menar att man BLIR en asian beauty av det, inte att det borde vara utgångsläget? Hur som, om det verkar bra kanske maken får köpa med sig några dunkar japanska skönhetsmedel hem.

Och för att återknyta till Carola. Gud så fånigt med alla undergångsrubriker om att det är fiasko och Carolas största nederlag och nu är karriären slut. Det är ju Carola vi talar om! Carola kommer vara Carola tills hon trillar av pinn. Kan någon tänka sig artistsverige utan Carola? Detta är endast en snyftis till hennes memoarer, hon är snart på benen igen.

Maken är lite nervös att bäbisen skulle besluta sig att komma ut när han är i Japan. Jag lovade meddela om jag hör det sjungas i magtrakten: 'och fast än vägen verkar lång så ska jag gå med lätta steg, så sayonara, nu är jag på väg!'

Om att välja

Gröna Förbundets (Finlands svar på miljöpartiet, om än i något modernare och urbanare tappning) ordförande Tarja Cronberg föreslog för ett par dagar sedan att föräldraledigheten bör delas mellan föräldrarna och hänvisar till den isländska modellen (1/3 til mamma 1/3 till pappa och 1/3 att dela på) som exempel.

Småläskiga Päivi Räsänen, ordförande för Finlands kristdemokrater, är förstås emot ett sådant upplägg, eftersom det skulle minska familjernas valmöjlighet.

Det är visst viktigt att vi har kvar möjligheten att VÄLJA vem som ska tjäna minst pengar och få sämst pension men bli familjens spjutspetskompetens i niskakakka-blöjbyte och morotspurétillverkning. Så kan vi också fortsätta att VÄLJA att småbarnspappor är den samhällsgrupp som har flest arbetstimmar per vecka. Att alla kvinnor i fertil ålder, och den verkar enligt arbetsgivarna pågå ungefär till 65, får sina valmöjligheter begränsade av att så fort de visar upp sig på arbetsmarknaden få högrisk-stämpel i pannan verkar vara ett mindre bekymmer. Kvinnor i arbetslivet ska inte behöva välja - de trivs så bra med 80% av den lön deras manliga kollegor får för samma jobb. De ska ju ändå hem och ta hand om barnen snart. Inte ska vi väl störa de små pappisarna som har det så lugnt och skönt på sina jobb? Nej fan, lite snuttjobb, lönediskriminering och halvtaskiga möjligheter till avancemang får man väl stå ut med, när man nu fått ynnesten att tillhöra den barnafödande sorten.

Tillökning

Två gamla bekanta har dykt upp i mitt liv igen. Jag kan inte säga att det var ett kärt återseende, men visst, jag får väl stå ut med dem igen under några veckor. Herr Nattliga Sendrag i Benen och Fru Sura Uppstötningar, välkomna! Hoppas ni inte tänkt stanna för länge.

Parvopesten

Det var nog aldrig meningen att jag skulle gå på den där festen. Först fick jag besked om att klänningen som FedEx skulle komma med var slut i lager och kunde levereras först om några veckor. Visserligen hittade jag en redan befintlig klänning som jag med lite kreativitet kunde ha rullat runt kroppen, men då dök böldpesten upp på jobbet. Ja, inte riktigt böldpesten då. Men parvoviruset. Alla gravida försvann från huset som en skock kackerlackor när ljuset tänds. (Usch det var en hemsk liknelse. Men så var det.) Intressant nog bildades ett litet extern närverk av husets gravida som via telefon och mail utbytte information och resonerade om vilka åtgärder som är nödvändiga. Jag som lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig utnyttja läkarbekanta och fråga dem om mina egna problem utanför deras arbetstid bröt givetvis - för andra gången under denna graviditet - mot mitt eget löfte. Men tack gode gud för läkare i bekantskapskretsen! Att få sansade råd av kunniga människor man litar på är guld värt i knepiga situationer! Min fantastiska kontakt kontaktade i sin tur Helsingfors absoluta läkarelit gällande gravida magar som rekommenderade mig att ta det lugnt, kolla om jag är immun och om jag inte är det testa igen om jag blivit smittad. Ingen anledning till panik, syrgastält, isolering på en avsides bergstopp eller akut kejsarsnitt. Risken är liten, sa hon. Det finns en risk, men den är liten.

Men det är just detta med liten risk. Vad gör man med alla små risker. Risken må vara pyttepytte men den andra delen av frågan är ju: risken för vad? I detta fall är den pyttelilla risken att mitt barn i magen dör. Det är en risk jag inte kan leka med. Jag ta ta risken om resultatet är att jag själv får bölder i rumpan, tappar allt hår eller får klumpfot. Men risken att ens barn dör må vara en liten risk rent statistiskt sett, men konsekvenmässigt är det en av de värsta risker jag kan tänka mig. Lite som att spela rysk roulette med en revolver med tusentals tomma hål i ammunitionsrullen (jag är bra på vapentekniska facktermer), men bara en kula. Risken är liten även då. Och barn dör i magen, i alla stadier av graviditeten. Den risken finns under alla 40 veckorna av alla möjliga orsaker. Och när barnet sen är fött så är risken att barnet gör sig illa, far illa, dör, närvarande tills man själv trillar av pinn och äntligen kan få lite sinnesro. Så borde man bara inse att livet är riskabelt, det är inget man kan göra åt? Kanske det är just det som är grejen - att det finns så många risker jag inte kan påverka, det finns så många saker som kan påverka mitt barn i magen som jag inte kan skydda det mot. När det sen dyker upp ett konkret hot så finns det äntligen möjlighet att agera. Jag kan vara en god mor - jag kan skydda mitt barn! Jag låter bli östersjöfiskar, alkohol, cigg, brieost och sushi och jag undviker potentiella bärare av parvovirus så har jag gjort något. Jag kan inte göra mycket, men jag måste göra det lilla jag kan.

Så nästa vecka, tills jag vet om jag är immun, får jag sitta på mitt rum och uggla. Lika bra att jag vänjer mig, snart ska jag jag ju hem på heltidsuggling. Ho ho.

Euroviisut 2008

Eftersom det är lite av min hemliga mission i livet att presentera finsk kultur för mina landsmän - ett par Jari-fans har jag ju redan lyckats skapa och min mor läser med stor behållning alla finska böcker hon får i julklapp - så kommer här det jag vet alla svenskar väntar på: Finlands bidrag till Eurovisonen 2008. Teräsbetoni med Missä miehet ratsastaa. Översatt är gruppens namn Järnbetong (riktigt hårda killar alltså...) och låtens Där män rider. Hårdrock, what else? Lordi-effekten gav inte resultatet som jag hoppats på, nämligen att finländarna skulle inse att Euroviisut är värt att satsa på. Att de skulle ordna en glammig produktion med åtminstone några av landets riktigt stora namn både vad gäller låtskrivare och artister. Men nej då. Produktionen känns lika trist som vanligt. Greenroom ser ut som en bussterminal, den manlige programledaren har en skrynklig kavaj på sig och har glömt kamma håret (han är visst gammal radioreporter), publikläktarna är halvtomma. Lordi-effekten betyder däremot att finländarna nu minst 20 år framåt skall skicka rock i olika versioner till europafinalen. Visst klämde de in en riktig gammal schlagerstjärna (och då menar jag verkligen modell äldre), som till och med jag kände igen namnet på, i tävlingen men annars var det inte mycket att hänga i julgranen. Förutom förstås den unga söta tangokillen då - Jari Jr! - Mikael Konttinen, som jag höll tummarna för, men vad hälpte det? Han kom inte ens i topp 3. Nu var ju jag var ju inte imponerad Hanna Pakkarinen förra året heller, och för henne gick det ju förvånansvärt bra. För att inte tala om hur jag dissade Lordi inledningsvis! Så mig borde man inte lyssna på alls vad gäller de finska euroviisut-låtarna. Men en kvinna i yngre medelåldern (hö hö) som växt upp med Bra vibrationer, Eloise och Kärleken är evig kan inte bara börja digga finsk hårdrock sådär! Och som Mark Levengood en gång uttryckte det: finnarnas schlager handlar om att gå ut i skogen och ta livet av sig, svenskarna sjunger om att spela ping-pong i Borås. Klart det tar minst ett decennium att anpassa sig.