Har man inget att stressa över så kan man hitta på något

Jag hade lite sammandragningar i natt. Jag har ju en vecka kvar till beräknat datum så jag borde ju vara inställd på att det kan vara skarpt läge när som helst nu. Förstås slog mig tanken att 'kanske det är dags'. Följande tanke var sedan inte 'oj vad spännande', 'äntligen' eller ens ' hjälp, jag vill inte!'. Följande tanke var 'Men jag har ju inte tagit fram sängkläder till våra gäster som kommer imorgon!' Stört beteende? Definitivt. Framförallt då besökarna är min syster och hennes 2 barn - fullt kapabla att klara sig själv och skulle utan tvekan klara av att hitta täcke och lakan. Det börjar närma sig terapidags tror jag.

Sen var det ju inte dags att föda barn i alla fall. Jag somnade om några timmar och gick sen upp och sydde en sjörövarögonlapp.

Livsvisdom

Sonens dagiskompis följde med hem från dagis igår. Över spenatplättar och rivna morötter förklarade jag att dagis skulle ha valborgs-maskerad följande dag (meddelat 24 timmar i förväg, till alla föräldrars stora glädje), och att man då får klä ut sig och låtsas att man är nånting, tex hund eller sjörövare.

Den blondlockige treåringen tittade oförstående på mig och sa:
- "Vi ÄR redan sjörövare."
Så klart. Det stitter i attityden, inte i kläderna. Den inställningen skulle man köpa. "Jag ÄR redan skitsnygg/cool/elegant, jag behöver inte klä upp mig."

En stund senare vände min egen lille ängel vattenglaset upp och ner när jag var i köket en stund. På vuxenmanér fick jag småspader, påpekade att det var dumheter och frågade varför i hela världen han gjorde så.
-"Det var roligt", var det självklara svaret.
Ja så klart. Hur bemöter man det argumentet. Man måste ju få ha roligt ibland.

FYI

Den är vår nu. Kolonilotten.

Storstadsliv

På väg från biblioteket till närmsta offentliga toalett klev jag på en spårvagn. Alla sittplatser var upptagna. Tillsammans med mig klev en mycket gammal dam på, säkert 85+, samt en man med krycka. Mannen med krycka fick faktiskt en sittplats efter att en medelålders kvinna rest på sig. Alla andra passagerare tittade ut genom fönstret. Den är skrämmande den här nordiska storstadskulturen. Sköt dig själv, se ingen annan. Och framförallt, res dig aldrig för gamla, skröpliga eller höggravida. De fejkar säkert allihop.

Nygammal upptäckt

Idag var jag på biblioteket för första gången på 100 år. Ialla fall på typ 6 år - jag var fortfarande registrerad under mitt namn som ogift, och vi gifte oss 2001. Varför har jag inte varit där?? Biblioteket är ju fantastisk! Massor med böcker! Som man får låna! Gratis! Superbra ju. March iväg till biblioteket allihop!

Eget rum? Javisst, i konfirmationspresent.

På förstasidan av senaste numret av Vi Föräldrar lyser rubriken "Måste barnet ha eget rum?". Det är inte utan viss nervositet jag läser artikeln, för tänk om all modern forskning visar att även nyfödda MÅSTE ha eget rum, då skulle vi ju genast blivit diskvalificerade som föräldrar. Hos oss, som kör mer compact living-stil, är frågan mer 'Måste barnet ha egen byrålåda?'. Eftersom vi vill ge våra barn bästa möjliga start i livet så får faktiskt den kommande bäbisen en egen byrålåda. Mina pyjamasar överlever säkert i en plastkasse ett par år.

Att praktiskt förbereda en babys ankomst om man har ett helt rum till förfogande är ju tämligen osportsligt. Då är det ju bara att köra in garderober, byråer, säng, skötbord, badbalja, gunghästar och amningsfåtöljer i ett tomt rum och sen är det klart. Ingen anpassning krävs, inga uppoffringar i stil med att förvara sina pyjamasar i en konsumkasse, inga tankar på hur lyckligt lottad man ändå är, för tänk de som var verkligt trångbodda med åtta barn på 1 rum och kök på 20-talet? Vi har ju i alla fall rinnande vatten. Och bara 2 barn. På tre rum och kök. Så det var inte mest synd om oss, denna gång åtminstone.

Ska man däremot ska ordna något slags sovplats för barnet, utöver mammas armhåla, och klämma ett bautastort skötbord, inköpt i tider när vi hade en stooor hall, i en redan ganska fullproppad lägenhet, då krävs både kreativitet och kämpaanda och man lär sig uppskatta det man har. Som tex två stycken källarförråd och ett vindsförråd. Eller en tålmodig finsk man som med sammanbitet leende bär lass femhundraelva till något av förråden, lyckligt ovetande om att snart börjar den stora ommöbleringskarusellen dirigerad av en chokladbollsätande valross nedsjunken i amningsfåtöljen (ja den måste ju sittas in). Om nu kommande barn får sova i den ärvda babykorgen eller får nöja sig med en förvaringslåda från Ikea som går att skjuta in under sängen, det återstår att se. Hade inte någon i den här familjen, jag har ingen aning om vem, handlat så f-rbannat med babykläder de senaste åren hade babyn säkerligen kunnat sova i den tömda byrålådan. Förresten, kanske den kan sova där i pyjamaskassen?

Vid tre års ålder kom insikten

Sonen kommer emot mig med sin leksaksborrmaskin i högsta hugg och säger bestämt:
"Mamma, dina skruvar sitter lite löst."

För sina barn kan man dölja intet.

Trädgårdsprofylax

Nästa vecka skriver på köpebrevet för kolonilotten, så nu är vi snart i mål! Jag har börjat förbereda mig för denna nya fas i livet, som trädgårdsinnehavare. Tre trädgårdsböcker har beställts. Jag sökte efter nåt i stil med "Trädgårdsskötsel för idioter" men det fanns visst inte, så jag hoppas att de som kommer ändå har något avsnitt på vår nivå om typ hur man klipper gräset. Sen har jag sett mitt första avsnitt av Söderläge , som faktiskt gick på finsk TV, där jag lärde mig att om man sätter någon slags kant runt rabatten så smyger inte gräsmattan upp i rabatten. Vilket tips! Det ska jag komma ihåg. Resten av programmet handlade om att plantera träd, men det kändes så avancerat så det la jag inte på minnet. Sist men inte minst köpte jag idag ett ex av tidningen Lantliv. Nu ligger ju kolonilotten innanför gränsen för vad som kan kallas centrala Helsingfors, så jag vet inte om det kan räknas som lantliv. Men om man mer ser lantliv som ett state of mind, så då är det väl lantliv. I det första reportaget poserar Damernas Världs modechef Martina Bonnier iklädd en Prada-outfit på sitt lanstställe på Lidingö. Lidingö är ju också ganska centralt och jag lade faktiskt igår undan er urtvättad t-shirt från Maja Gräddnosloppet 2004 som jag tänkte ha på kolonilotten, om jag målar eller så, så känslan blir nog ganska lika den i reportaget. Undrar vad man mer kan göra för att förbereda sig? Shoppa några ärtiga trädgårdshandskar kanske?

Utrustning för MiniMe

Babykläderna har kommit fram! Vilken nostaligtripp! "Åh, minns du när.." "Åh den här hade han när.." om favoritplaggen, men också "Öh, vem har köpt den här?" om plagg man överhuvudtaget inte minns och därmed säkert aldrig använt. Och alla tygblöjor sedan! Soffan försvann under travarna med tygblöjor som förstagångsmamman shoppat som en galning på nätet. Vikisar, färdigvikta, allt-i-ett blöjor, pocketblöjor med inlägg i bomull, frotté, hampa och microfiber, blöjbyxor i ull, blöjbyxor i konstfiber, blöjbyxor i bomull och konstfiber... Tygblöjebranschen är en djungel, men efter idogt shoppande på Tradera har jag nog röjt mig igenom den djungeln rätt bra. Kanske man kunde starta lite konsultverksamhet och guida andra som är intresserade av att ha bajsblöjesköljning som hobby? I vilket fall som helst så är det en ganska häftig tanke att vi, om vi är ambitiösa och inte faller i Pampersfällan alltför ofta, kan ha en blöjkostnad på nära nog noll med detta andra barn!

Kontraster

Att se på balett när man är gravid i nionde månaden är en ganska märklig upplevelse. Ens egen otymplighet blir övertydlig, man blir den ena av två extrema varianter av människokroppen. En variant som har total kontroll över minsta muskel, en annan variant som övertagits av en okänd varelse och bara får finna sig i att passivt hänga med i kroppens förvanling. Jag kan med möda knyta mina skor. En prima ballerina kan sätta fötterna på huvudet, slå en volt och se ut som den mest graciösa livsform som skapas.

En bra dag

Solen skiner.

Efter ett års väntan (och några veckors tjat) damp äntligen den utlovade Marimekko-väskan ner i brevlådan som bonuspresent för en tidningsprenumeration.

Finansieringen för kolonilotten kom på plats.

Jag ska strax gå och få manikyr.

Ikväll ska vi ta sista chansen och vara kulturella och gå på balett.

Värre kan man ha det.

Dags för vårstädning

"Mamma, varför snöar det på tavlan?"

"Det är inte snö älskling, det är damm."

Mode a la mormor

I dagens Rachel Ray tipsas om att man kan förnya sin garderob genom att rota i mormor och farmors garderober i jakt på fynd. Nu tvivlar jag ju starkt på att min mormor har någon vintage Chanel i garderoben (som mormödrarna på TV), möjligtvis något exemplar av vintage ecco-skor från sent 70-tal. Men kanske ska man ge mormors garderob en chans? Hon kanske var Lapplands värsta modelejon på 40-talet?

Å vad jag trånar!

Drömmen om en kolonilott är strakare än någonsin och nu känns det som att den är alldeles alldeles nära att slå in. Jag tror jag skulle bli en så fin och harmonisk människa om vi hade en kolonilott. Jag skulle varva ner, äntligen ta mig tid att läsa alla olästa böcker. Bara sitta i solen och njuuuta. Eller i ärlighetens namn, jag är ju inte så förtjust i sol så jag skulle väl sitta i skuggan under en filt och njuuta. Och barnen ( ja snart är de ju faktiskt i plural) skulle tumla omkring lyckligt i gräset och leka utvecklande lekar i sin faluröda lekstuga. Ocn när vi sen blir trötta på att vara lyckliga och harmoniska tar vi bara bussen hem till stenstaden och blir småstressade, neurotiska stadsbor igen. Låter det inte fantastiskt? Titta så fint det kan bli!

Jag har ju länge tänkt att jag borde skaffa mig en hobby, men varken frimärkssamling, knyppling eller ny hund har riktigt passat in i vårt liv. Jag menar alla frimärken skulle ju ligga inrullade i dammtussarna under sängen, knypplande skulle väl gå som alla mina andra hantverksprojekt dvs åt skogen, och ny hund - ja oooh så gärna. Men inte nu. Men en kolonilott ät ju perfekt. Där kan jag småpyssla lite, vattna mina troligtvis döda jordgubbsplantor och äta massvis med kanelbullar. Håll tummarna för att vårt inspanade objekt blir vårt!

Alldeles som på TV

Nu kan man väl konstatera att mammaledigheten börjat på riktigt. Jag har nämligen två dagar i rad ätit kaviarmackor och o'boy till lunch (endast det bästa för min baby) tittandes på Oprah Winfrey.

Oprah Winfrey-tittandet fick mig att minnas hur day time-tv var på den gamla goda tiden, dvs 80-talet. När man var hemma och var sjuk var det enda som fanns att se på dagtid på de två statliga kanalerna program från Utbildningsradion. Hade man tur var det program riktade mot den yngre befolkningen. Jag minns ännu ett program som skulle främja engelskaundervisningen, innehållande käcka engelska ungdomar på bonnvischan som skulle sätta upp någon slags show. Jag ser framför mig när dessa stackars barn står i en ladugård med sina beatlesfrisyrer, iklädda utsvängda manchesterbyxor och sjunger sitt intro: "Helloo, helloo and welcome to the shooow". Det var underhållning det. Man ville åtminstone tillbaka till plugget ganska snabbt. Kanske det skulle vara ett sätt att dra ner på sjukskrivningarna - förbjud program som faktiskt är underhållande på dagtid och visa endast UR program inspelade mellan 1974-79.

Boknördstestet

Mental förberedelse

Jaha mammaldedigheten har börjat, nedräkning pågår. Jag har iofs inte börjat känna mig ledig ännu. Förra veckan jobbade jag ännu lite hemifrån, sen for vi till Stockholm och sen kom vi hem och sprang runt som galningar på diverse appointments.

Men vi har åtminstone profylaxat oss inför barnafödandet. Vi har repeterat allt det vi lärde oss vårvintern -05, om andning och krystning, mental förberedelse och partnerns roll som coach. Allt är jättehurtigt och svenskt, man pratar könslor och rädslor, förväntningar och lyckorus. Och visst sjutton är det skönt och visst fungerar det. Vi känner oss peppade och förberedda och inställda på att denna gång ska allt gå skitbra. Med tanke på hur mycket man förbereder sig - mentalt och fysiskt - för så mycket annat i livet: jobbintervjuer, bröllop, idrottsinsatser, jobbiga telefonsamtal, universitetsstudier, släktträffar und so weiter - är det inte märkligt att så många inte förbereder sig alls för den mest omvälvande, fantastiska och smärtsamma upplevelsen i hela livet? Att folk läser ett uppslag i Vi Föräldrar om smärtlindring och nöjer sig med det? Att man nöjer sig med ta det som det kommer, när det handlar om under vilka omständigheter man vill möta sitt barn första gången?

I vårt kursmaterial görs en massa idrottsliknelser: "Tänk som en idrottsman!". Att föda barn kan vad gäller den fysiska ansträngningen jämföras med att springa ett maratonlopp och givetvis behövs likartade förberedelser. Ja, de menar nog inte att man ska ut och jogga två mil så här i nionde månade, vilket ju i och för sig kunde vara en syn för gudarna, utan mer vad gäller att ladda mentalt, vila och kolhydrattanka. Och att man mentalt gärna får ha en idrottslig prestation i bakhuvudet som mental karta. Det käcka paret i kurskompendiet hade givetvis åkt Vasaloppet även på riktigt och jämförde den jobbigaste fasen i värkarbetet med den sega biten mellan Evertsberg och Oxberg, vilket alltså i deras hjärnor fungerade som motivation. Men där faller jag liksom av kälken. Min senaste skidåkningsinsats slutade med att jag tog av mig skidorna när den sega uppförsbacken kom (och det var inte ens Evertsberg) och började promenera hem tills maken hunnit skida hem och kunde hämta mig med bilen. Jag tror inte det är en helt lämplig mental bild att ha i huvudet. Och jag kan inte tänka som en idrottsman. Jag är för lat! Jag har inte en idrottslig gen i hela kroppen. Jag har aldrig presterat något i idrottsväg, någonsin. Jag har ingen vinnarskalle, jag ger så gärna upp så, bara det inte gäller liv och död och det gör det ju faktiskt ytterst sällan. Den enda fysiska prestation jag kan minnas, där jag faktiskt kämpat till slutet trots starkt begränsade krafter, var när jag i januari med helvetisk ryggvärk som gjorde mig helt darrig och kallsvettig kämpade mig igenom Harrods barnklädesrea OCH DESSUTOM kämpade mig vidare till deras mammaklädesavdelning för att kolla realäget där (vilket inte alls var lika bra). Jag tror jag ska maila Profylaxgruppen och ge min mentala bild som alternativ till deras sportexempel i kurskompendiet. Jag menar, om Paris Hilton eller BlondinBella ska komma på kurs så vill de ju knappast tänka på Vasaloppet. De fungerar säkert precis som mig och den insikten blev just veckans mest skrämmande tanke.

Bättre buddy åt Bildt

Alexander Stubb som utrikesminister blir en kvalitetshöjning med flera hundra procent. Bra val. En minister utsedd efter kompetens, inte som belöning för långt och troget partimedlemsskap och gemensamt bastubadande med andra gubbs. Och Alexander Stubb kommer alltid att ha alla toppmötens största smajl!

R.I.P

Nog för det är alldeles mänskligt att ha lite bristande omdöme då och då, men att som utrikesminister skicka pubertets-sms till sådana här damer (klicka på kuvagalleria) är så fruktansvärt patetiskt att man måste fundera om alla småtomtar är hemma på loftet. Och framför allt måste man fundera i vilka andra situationer omdömet sviker.

Heeej då Ilkka Kanerva - ingen kommer sakna dig!