Schlagerdrömmar

Spooky! Steffanie berättar att hon drömt att hon skulle vara med i Melodifestivalen men att det inte alls var någon sådär glamorös och härlig dröm. Jag drömde detsamma för några månader sedan - att jag skulle representera Sverige i ESC. Men jag hade inte ett helt team med mig (som jag antar Perelli o co har), inte ens Christer Björkman var med. Den enda som höll mig sällskap var min gamla barndomskompis Ullis och trots hennes stöd hittade jag aldrig till repetitionerna eller presskonferenserna. Till sist, dagen innan själva tävlingen, efterlyste vi desperat hjälp i hotellets reception. När jag äntligen kom till repetitionen så insåg jag det värsta av allt - jag kan ju inte sjunga! Så det som troligtvis är mitt undermedvetnas högsta önskan visade sig i drömmen vara en mardröm. Var det en 'skomakare - bliv vid din läst'-dröm? Kanske drömmar om deltagande i Melodifestivalen är en modern motsvarighet till att drömma att man plötsligt står mitt på gatan, helt naken? Drömtolkning, någon?

Stieg Larsson-soppan

Snälla sambosar, gift er eller skriv testamente!

Nu eller aldrig

Ska jag nån gång satsa på en karriär som bystdrottning så är det nu. Jag har ju rätt förnamn till och med.

Det snurrar

Man blir vimmelkantig av att få barn. Man blir liksom snurrig och känner inte igen världen. Man flyttas till en annan planet där allt ser exakt likadant ut, men ändå är allt helt annorlunda. Alla intryck förstärks, alla känslor känns mer, känns så mycket att hjärtat nästan sprängs. Allt är lite skrämmande. Allt känns lite farligt och skrämmande (bussar! bilar! jordbävningar! cancer! blombudet!). Men allt blir också så mycket vackrare. En fnasig, skrynklig liten hand är så vacker så att man kan börja gråta. Knubbiga treårsben med blåmärken är så fantastiska att man får en klump i halsen. Och alla dessa känslor gör en alldeles yr och man blir rädd att kanske livet aldrig blir vanligt igen. Att man kanske aldrig mer kommer få uppleva en vanlig småtråkig tisdag eftermiddag där allt är rutin och vanlighet.

Mitt i yrseln är vissheten att vardagen återvänder en trygghet. Om den återvände efter den största omställningen av alla - att få sitt första barn - så återvänder den säkerligen efter nummer två. Så om några månader kan jag mitt i vardagen konstatera att jo mina barn är nog fortfarande det vackraste i världen, men sen kan jag återgå till att koka spaghetti utan att gråta.

Jodå, vi har det lugnt och skönt

Måhända att det i framtiden kommer att kännas ganska praktiskt att endast ha tre dagar mellan sina barns födelsedagar. Men just i år var det lite småstressigt faktiskt. Man kan inte gärna säga till en treåring som räknat dagarna till sin födelsedag sedan strax efter jul att vi firar en annan dag. Det var ju just den 21 maj som makerats med en klistermärksnyckelpiga i almanackan! Så visst, in med övernattande besökare, bjud in den mer närboende delen av släkten, förbered glasstårta föreställande brandbil (och i förberedelserna ingick bla att lokalisera färdig pepparkaksdeg att köpa så här i slutet av maj samt att baka bokstäver och brandbilsstege av denna), städa, stryka en bautaduk bara för att upptäcka att den har en jättestor fläck i ena ändan som måste dukas över på något kreativt sätt, laga mat till de övernattande gästerna, duka fram, duka av, duka bort, duka runt, leka affär med födelsedagsbarnet, förevisa kolonilotten, plocka blommor till dagistanterna och därimellan sköta om sin tre dagar gamla bäbis. Phu.

Som pricken över i hölls dagis vårfest idag och för första gången på åtskilliga veckor sov sonen längre än till klockan sex. Klockan kvart över sju vaknar jag själv och inser att vi har en timme på oss att göra hela konkarongen i ordning och ta oss till dagis. En timme kan ju låta rätt mycket, men när det handlar om att få i en trotsig treåring frukost, amma och få på kläder på en fyradagars bäbis som bara vill ligga i famnen och snutta, göra fyra små små nätta blombuketter av blommorna vi plockade dagen innan (ok, sonen plockade fyra blommor med tvåcentimetersstjälkar, jag resten), stryka sonens skjorta (vilket maken gjorde medans hans svärmor står bredvid och säger 'nej men ser man på en man som stryker!' eller nåt liknande idiotisk) få de övernattande gästerna, som är vana vid en behaglig pensionärstillvaro där man dricker morgonkaffe i godan ro och pratar om väderutsikterna för dagen att inse att nu är det småbråttom - och om de ska hinna med båten efter dagiskalaset måste de packa NU, ja då är inte en timme så hemskt mycket.

Vårfestens uppträdanden var bedårande som vanligt. Vi önskade båda att få spela den sovande hunden i tant gredelin-sången.

Och till sist kom hon

När jag nästan helt gett upp hoppet om att hon skulle komma ut på naturlig väg, så kom hon förstås. Det räckte inte med en helgs arbetsläger, utan två krävde hon för att anse mamma och pappa förtjäna hennes närvaro. Så när sonen åkt på minisemester till farmor och farfar på fredagen började vi köra bort skräp och skrot från kolonistugan, inklusive en gammal utomhusspis av järn som jag gladeligen kånkade på (vad var det värsta som kunde hända - att förlossningen startade?), körde hela lasset till sopcentralen, fortsatte till Ikea där vi köpte en soffa till stugan. Även denna kånkade jag gladeligen på - vad var det värsta som kunde hända, att förlossningen startade? Sedan hem och slänga ur soffpaketen och iväg på bio. Lördag morgon åt maken och jag frukost på Café Engel innan jag hastade iväg till huvudstadsregionens andra Ikea-varuhus för att lokalisera en sista stolsdyna till trädgårdsmöblemanget. Tillbaka i stan sprang jag runt och uträttade diverse ärenden, fixade små sommarpresenter till sonens fantastiska dagistanter, klämde i mig en jättebulle på tvären och for sedan med iväg för att få en sista romantisk eftermiddag på tu man hand med maken. Dvs vi spenderade 3,5 timme med att skruva ihop ikeasoffan. Redan här började jag få lite ont i magen men tänkte bara blah! mig lurar du inte och fortsatte leta skruvar av modell 64318. Farmor och farfar frågade om de inte skulle behålla sonen en natt till men nej då sa vi, inte kommer det någon bäbis än på en månad här inte, så de kom körandes 4 mil för att lämna av honom. Trött efter dagens 12-timmar-i farten tänkte jag pusta ut framför psalm-toppen i soffan när jag känner att fasiken det fortsätter att göra ont med viss regelbundenhet. Men herregud, vi kan inte be farmor och farfar vända om igen, de hade ju precis kört sina 4 mil hem igen, så det får nog vänta. Men jodå och nejdå, kl 22 kom de och hämtade en sur, upprörd och yrvaken 3-åring och jag kände mig alldeles hemsk som var så besvärlig. Sen, en stund senare, skedde miraklet. Vi fick en taxi omedelbart, i Helsingfors en lördagkväll, utan att vi ens behövde skrika till växeltanten att vi står i trapphuset och föder barn! Och taxichaffisen höll käften, bara körde snabbt och effektivt. Strax innan midnatt kliver vi in på en tyst och lugn förlossningsavdelning och får det största och finaste rummet med bassäng! Vi tas emot av en änglalik barnmorska vid namn Kirsi som precis som lugn och trygg och fantastisk som man kan önska av en barnmorska. Hon beklagar att hon inte pratar svenska, men pratar sedan helt obesvärat engelska med mig hela natten. Hon pratar med mig, med oss, och får mig att känna att jag är den som bestämmer, jag är huvudperson här. Det är jag som ska föda barn med maken vid min sida, jag är inte ett strandat kolli som skall förlösas. Medan maken fyller bassängen återupptäcker jag lustgasens tjusning. Ska jag någon gång missbruka något annat än choklad så ska det vara lustgas. Oooh så underbart snurrig och stark och lycklig man blir av det! Jag blev så lycklig och stark och snurrig att jag dessvärre inte orkade ta mig till bassängen efter att maken fyllt upp de 8000 liter som den verkade rymma. Jag ville bara ligga i mitt lyckorus och känna att nu jäklar närmar det sig. Strax innan kl 02 säger änglalika Kirsi att vill du ha epidural så är det nu sista chansen - sen kommer du inte att hinna. Säkert skulle de ha gått med bara min nygamla kompis lustgasen och makens massage (hans knogar är ännu skinnflådda), men pga av en kombination av rädsla för att det ska bli som förra gången - att det ska ta en evighet och jag bara ska plågas i bitar - och av lathet, fan jag orkar inte tänka vasaloppet, vasaloppet, jag vill bara softa! - så tackar jag ja. Hit med sprutan! Och samma läkare som för tre år sedan uppenbarar sig genast och sen går allt som smort. Vi lyssnar på Stevie Wonder och maken läser lite för mig. Vi kan prata och skratta, jag äter lite och dricker nyponsoppa. Jag är helt med och helt vaken. Och jag har inte ont, bara ett herrans tryck baki rumpan. Drygt en timme senare konstaterar änglalika Kirsi att vi väntar en baby med mycket mörkt hår och vill jag komma upp ur sängen är det dags nu. Med en trygg och lugn make bakom mig och änglalika Kirsi framför mig kan jag av egna krafter, på 8 minuter, trycka ut vår lilla flicka. 03.38 den 18 maj kommer hon ut, som en blodig och kladdig och halkig och alldeles alldeles underbar liten säl. Allt är över och jag känner en sån enorm lycka inte bara över detta lilla underverk som till sist kom ut, utan över att hela proceduren gick så oändligt mycket bättre än jag vågat hoppats.

Efter 1 1/2 dygn i familjerum, där även den sprickfärdigt stolta storebror sov en natt, är vi nu hemma. Vi mår bra. Vi är trötta. Vi är lyckliga. Vår dotter ser ut som en liten näpen fågelunge, jag ser ut som Quasimodo (fast med pösmage istället för puckelrygg), sonen kombinerar översvallande kärlek till lillasyster med totaltrots mot mor och far och maken sliter sitt hår undrar hur 17 man nu gjorde när man skulle montera barnvagnen. Verkligheten har anlänt.

Blä

Nu blir jag galen snart. Vad hette den där filmen om killen som vaknade upp till samma dag varje morgon - Groundhog day? Sånt är mitt liv just nu. Jag vaknar varje morgon och är fortfarande otympligt gravid och utan minsta tecken på att det skulle vara dags. Det känns som om jag lever i en vakumtillvaro. Tiden står stilla. Livet har avstannat. Vilket det förstås inte har. Jag är säker på att det egentligen händer en massa spännande saker där ute i verkligen, men det når liksom inte fram till mig. Jag var så övertygad att denna kommande helg skulle jag vara en euforisk tvåbarnsmamma, inte en trött och sur människoelefant. Och nu börjar stressen komma. Det är 5 dagar kvar till sonens födelsedag. Måtte jag åtminstone kunna ge mina barn en varsin födelsedag!

Anatomi

Jag undrar om jag har någon medicinsk åkomma som gör att jag kan bli gravid men att att graviditeten aldrig tar slut. Så att hade jag levt på medeltiden, utan tillgång till adekvat medicinsk vård, så hade jag nu haft en 18-kilos treåring i magen som låg där och hade trotsålder och käkade bokstavskex.

I natt hade jag sendrag i benet, länge sen sist. Ett steg i rätt rikting känns det som. Värkar. Bara i fel kroppsdel.

Det blommar!

Mina buddies!

The Duggars! De känner jag ju sen förr. Deras 18e barn är beräknat till 1 januari nästa år. Ni ska se att supermorsan Duggar klämmer ut numer aderton innan jag fått ut tvåan.

Hemma bra men borta bäst

Eftersom min förra förlossning sattes igång på sjukhuset, så har jag ju aldrig upplevt det där med hur det funkar när det sätter igång naturligt, hemma. Funderingar hur och när man ska åka in till BB är lika aktuella för mig som för en förstagångsföderska. Men med tillägget att vi dessutom måste klura ut när det är dags att inkalla barnvakten. Eftersom jag nu drömmer om att tillbringa max 2 timmar i själva förlossningssalen - plopp ska det säga bara - så vill jag följaktligen stanna hemma så länge som möjligt. (Säger jag NU ja, jag vet.) MEN, jag vill för allt i världen inte stanna hemma för länge. Jag vill inte riskera att det ska säga plopp i hallen. Jag kan se mig själv profylaxandas och äta Marabou schweizernöt i soffan i ett par timmar. Jag kan inte se mig själv föda barn hemma. Det finns ju en kategori kvinnor som faktiskt vill göra det. Tydligen föder 1/3 av alla holländska kvinnor sina barn hemma. Ännu ett tecken på att holländare är lite egna, om ni frågar mig. (Men jag är ju lite traumatiserad efter att ha tvingats dela toalett med en holländska som aldrig köpte toalettpapper, men det är en annan historia.) Men det finns visst folk här uppe i nord som också helst av allt vill föda hemma. I hemmets trygga vrå. Har man en treåring hemma så är det även hemmets röriga vrå full med intorkade makaroner och Brio-tåg överallt. Hur avslappnande kan det vara? Att mellan varje värk tvingas stirra ett jättestor dammråtta i vitögat. Eller att i väntan på krystvärkarna tänka att 'jo, men jag hinner nog vika lite tvätt under tiden'.

Men för att för att vara förberedd på allt surfade jag in på Föreningen Föda Hemmas hemsida. De har en massa praktiska tips på hur man ska förbereda sig för en hemförlossning. Man vet ju aldrig var det säger plopp, så man bör ju vara förberedd på det mesta. Deras handfasta råd verkar ju bra.
"* Ladda upp med sax och bomullsband (om barnmorskan inte hinner fram med sin väska i tid) - glöm inte att sterilisera i kokande vatten före! "
Ja men det låter ju vettigt. Men en del tips gör mig nog lite förbryllad, vad med dessa:
"* Köp plastad frotté till sängen. Ett duschdraperi går också bra"
Duschdraperi! Det kanske fungerar om man har sån där lyxvariant i tjock bomull som finns på exklusiva hotell. Men har man nylonvarianten från Anttilas reakorg så måste det ju bli hemskt halkigt att stånka runt på sitt duschdraperi. Rena Papphammar föder barn, typ.
"* Trätratt för att kunna lyssna på babyn under arbetet. Köp en meterlång lavemangsslang med en diameter som passar i trätrattens lyssnarände. Sätt tratten mot magen och den andra änden av lavemangsslangen i ditt öra; på så sätt kan du själv lyssna på barnets hjärtljud. Det kan vara lite kinkigt att höra, så försök att vara stillsam med fingrarna som håller slangen."
Just det, en lavemangsslang. Var i hela friden köper man en sån? På apoteket verkar de inte direkt ha slang på metervara. Kanske Bauhaus? "Ursäkta, var har ni lavemangsslangarna? Jaha, bredvid gödselspridarna, tack så mycket". Undrar vad lavemangsslang heter på finska? Den glosan har jag aldrig haft, trots 8 års finskastudier.
" * Värmekälla, kanske en kupévärmare? ".
Ja, mysigt ljud! Skit i panflöjtsmusiken, surret av en kupévärmare är väl ett mer orginellt ljud att möta när man gör entré i denna värld.
" * Stark lampa att inspektera bristningar med."
Ursäkta, men är alla hemföderskor profesionella akrobater, eller bara gummimänniskor av naturen?

Sidan kommer med lite modetips också. Hemsydd förlossningsklänning rekommenderar de. Eller ett gammalt nattlinne. Men jag som tycker en av de stora fördelarna med ett eget hem är att man kan se ut lite som man vill, inklusive gå med rumpan bar om det inte stör någon annan hemmavarande. Att sitta och sy en förlossningsklänning för att ha hemma på sitt eget duschdraperi låter mycket märkligt.
För tiden efter tipsas om:
" * Förlossningsbindor (Apoteket).
* Gamla avklippta nylonstrumpbyxor som trosor för att få plats med bindorna."
Är det månne så att hemföderskor bara har ärtiga silkesundisar från Chanel, och inte äger några urtvättade Lindexkalsonger med taskig resår som de kan offra? Så att de därför måste ha avklippta nylonstrumpbyxor på sig de första dagarna efter förlossningen - som om inte livet var svårt nog ändå den tiden?! Kanske man kan starta en insamlingar av gamla lindextrosor och donera?

Jag måste säga att BB känns ganska lockande. Kanske jag ska åka och sätta mig i väntrummet redan nu. Med 1 kilo Marabou schweizernöt och en kasse gamla lindextrosor. Men utan lavemangsslang.

Som Candide sa

Trots att jag idag använt mig av ett av de klassiska tipsen för att få igång en förlossning - knäskura golv - verkar det rätt stillsamt. Hela helgen har varit mer eller mindre ett enda långt arbetsläger, men nu är faktiskt kolonilotten i ett sånt skick att vi rent teoretiskt skulle kunna åka dit och bara ta ett glas saft och njuta av vårt blommande plommonträd. Idag firade vi mors dag på de nyoljade trädgårdsmöblerna (bara lite kladdiga) och det kändes faktiskt, på ren finlandssvenska, helt ljuvligt att sitta i sin egen lilla täppa och äta rabarberpaj, bakad på rabarber från stugknuten!

Jag blir mer och mer övertygad om att kolonilotter är helt genialiska. Bakom det blommande plommonträdet syns ett kyrktorn och höghus. Genom humlesurr och fågelsång skär ibland en ambulanssirén igenom. Storsstad och trädgårdsfröjd, på samma ställe.

Vi har dessutom planterat. Va, låter väl ganska proffsigt! Sonen och jag öste ner lite blandade lökar i en död rabatt. Ingen aning vad det är, men det var blå blommor på kartongen. Växer det så växer det. Och med sin far sådde sonen morötter och sallad. Växer det så växer det. Om inte så finns det ju grönsaker i mataffären på promenadavstånd.

På magfronten intet nytt

Jag är lite SUR. 40 + 1 och inte tillstymmelse till aktivitet. Inte ens en attans slempropp har synts till. Så nu blir det väl som förra gången. Jag får väl räkna med att fira både midsommar och min 35-årsdag med den här magen. Jag kommer bli känd som den första kvinna som fick en elefantgraviditet. Vad är den, 2,5 år? Ja ja, men kanske lika bra. Så kan vi köra bort sopor och skrot från kolonilotten denna helg. Och köra dit möbler nästa vecka. Och måla om veckan därpå. Och skörda morötterna i augusti (eller när man nu skördar morötter, har inte kommit till det kapitlet i trädgårdsboken). Men är det inte absurt detta med födelse av barn, att man inte får veta när det ska ske? Som att anmäla sig till ett maratonlopp och få veta att 'jodå, det blir nån gång i maj, men vi vet inte när. Vi ringer när det är dags att snöra på sig skorna'.

Nu ska jag, sonen och elefantmagen ut och köpa diskbalja till kolonilotten. Tur att man kan konsten att roa sig ialla fall.

Dagen D

Var 17 har dessa 5 veckor av mammaledighet tagit vägen? 5 veckor då jag skulle göra allt - städa hela huset uppifrån och ner, förbereda bäbisens ankomst och sen bara vila vila vila så jag bubblade av energi när bäbisen tillslut anlände. Jag skulle ju vila så mycket att jag skulle bli helt uttråkad, så att klockorna stannade. Jag skulle hinna bjuda mina kollegor på lunch, framkalla foton från maj 2005 och framåt och kanske till och med sy en frottégroda. Men lägenheten är inte helt städad ni - skulle se våra golvlister - vi har svårt besluta hur vi på minst dåliga sätt ska möblera sovrummet för att få in både babysäng och skötbord och vilar gör jag en liten stund då och då, när jag inte har något annat projekt på gång.

Och idag är det dagen D. Idag är bäbisen färdiggräddad, redo att komma ut. Men det verkar den ju inte göra. Inte ens om jag småklämmer lite på magen för att liksom hinta om att det är dags. Varför får jag envisa barn med en massa egna åsikter som inte bara gör som mamma säger? Nåja, kanske lite listskurning kan göra susen?