Men pionerna är vackra

Man inser liksom inte hur mycket arbete det är med en trädgård innan man står där och skådar ut över sina igenväxta ägor. Hur kunde det som var så grått och kalt i mars, så sprött och skirt i maj, i juni fullkomligt explodera i blad, blommor och ogräs som växer i raketfart? Grönsakslandet, eller rättare sagt "grönsakslandet", hade växt igen så jag satte på mig storstövlarna för att röja upp lite. Den hade liksom samma format som en djungel, med under- och övervegetation. När väl övervegetationen var undanriven så fanns minsann i undervegetationen lite spröda persiljeskaft och lite svajig morotsblast. Jag hoppas de inser att de måste ha en enorm livsvilja för att överleva i vår omvårdnad.

Undrar om det finns någon marknad för självplock av brännässlor? Eller kunde det möjligtvis finnas ett behov av en botanisk ogrästrädgård, för stadens botanikstuderande att undersöka? Vill nån ha några kilo kirskål att fläta lianer av - kom och hämta!

Men jag och sonen var till Bauhaus och köpte en sandlåda idag. Nu ska den monteras ihop och sedan ska vår lilla kolonilott i ett slag förvandlas till den barnvänliga oas den var ämnad att bli.

Ha alltid linjalen redo!

O vad jag älskar Magdalena Ribbings etikettspalt i DN! Den är en guldgruva. På riktigt alltså! Hon har svar på allt och folk har verkligen de mest märkliga frågor. Som denna.

Duplofeminism

Försöker vara lekmamma och leker med Duplo med treåringen. Blir tilldelad den sedvanliga mamma-duplogubben (hon med brun pottfrisyr och prickig scarf).
-"Nu vill jag köra traktor", säger mamma-gubben, och går mot duplotraktorn.
-"Nej", ylar treåringen. "Flickor kan inte köra traktor!"
Försöker dölja röken som kommer ut ur öronen - varifrån får små barn dessa idéer!?
-"Joho, det kan de visst!"
- "Nähä!"
-"Joho, flickor och pojkar kan göra precis samma saker", säger jag med bestämd röst. Funderar på att ta upp undantagen att flickor inte kan kissa stående och pojkar inte föda barn, men jag vet inte i vilken utsträckning det applicerar på dublogubbar, så jag avstår. "Så nu vill jag köra traktor".
- "Nej, bara Byggare Bob-gubbar får köra traktor. De som har sån här", argumenterar han och pekar på sin duplogubbes gula hjälm.
- "Jaha, vad får min mamma-gubbe göra då?", frågar jag uppgivet.
- "Vara där", säger han och pekar på duplokossan bakom duplostaketet.
Således ska jag valla duplokorna iförd min prickiga scarf.

Senare samma dag. Fortsatt duplolek.
-"Mamma här är du"
Jag får en duplogubbe med hjälm.
-"Jaha, en Byggare Bob-gubbe".
-" Ja", säger treåringen med bestämd röst, "flickor kan också vara Byggare Bob".
- "Precis. Nu ska jag köra traktor".

Jag tror poletten trillade ner. Nu ska vi skriva jämställdhetsplan för duplobondgården.

Mitt hem är min soptipp

Jag blir galen. Jag BLIR GALEN. Jag går som en uppskruvad energizerbunny och plockar plockar plockar saker hela dagarna och ÄNDÅ är det saker överallt. Om det bara vore leksaker, vettiga leksaker, som kan snabbt kunde plocka ihop och lägga i deras respektive låda (jodå, lådor har jag införskaffat i parti och minut i en patetisk förhoppning att det då skulle vara slut på röran). Men nej då, det är pinnar, stenar (samlas in vid varje utevistelse), hopknycklade buntar av målartejp (den senaste leken är att rulla in alla leksaker i metervis med målartejp), små papperslappar från klippningsövningar, kylskåpsmagneter, filtar, täcken, nappar, kapsylöppnare, lampskärmar och gud vet vad för allsköns skrot som ska dras fram för att lekas med. Jag blir galen! Ska jag behöva bli en faschistmorsa och förbjuda alla kreativa lekar som innebär att något annat än max två traditionella, rena, prydliga leksaker används? Eller ska jag i zenbuddhistisk anda köpa läget och acceptera att det är så här mitt liv, eller åtminstone mitt hem, kommer se ut de närmaste 5-10 åren? HJÄÄÄLP!

Vallmo & pion ploppade upp

Ryggont att vänta

"Kom iform efter förlossningen-gympa", blaha blaha säger jag. Gräva sandlåda i ösregn, det är ordentlig motion det. Alltså inte gräva i sandlådan, utan gräva en jättegrop i marken som så småningom ska bli en sandlåda. I ösregn. I sällskap med en treåring som rullar runt som en gammal vinterpotatis i geggamojjan.

Karlar i kortbyxor intresserar ej

När fotbolls-EM är slut är det jag som tar mig en slurk champagne (helt i enlighet med Livsmedelsverkets uppdaterade rekommendationer gällande alkohol och amning).

Roll on mama

Som ni kanske minns hade vi lite svettigt med monteringen av barnvagnen, dagen efter hemkomst från BB. Det visade sig att förklaringen var lika enkel som nedslående - framhjulen var defekta och måste bytas ut (vi hade en liten olycka innan vagnen packades ihop förra gången och kollade idiotiskt nog inte om vagnen var i skick efter det). Hur som - där stod vi med en tvådygnsbäbis men utan vagn. Nog för att vi burit storebror i alla möjliga tänkbara bäranordningar men en vagn vill man ju ändå ha. Om inte annat för att dra hem sina shoppingfynd. Eftersom jag vid det här tillfället, när vår barnvagns oduglighet just visat sig, ännu inte inlett min zenbuddhistiska fas i livet, blev jag helt bananas. Slet mitt hår, skällde och grät. Månne en och annan hormon var med i spelet också. Far i huset försökte föreslå alla möjliga tänkbara, tillfälliga lösningar på problemet (jo, precis alla - utom möjligtvis alternativet att strippa rullstolen som står parkerad i trapphuset på två hjul och montera dem på barnvagnen) men jag ratade dem alla. Således fick far och son göra en akututryckning och fara iväg och hyra en vagn. Så en vagn fick vi. En tysk vagn. Jo då, tysk kvalitet! Och tysk design. Dessvärre.

Inte är jag så snobbig att jag inte kan köra runt med en vagn som är ful som stryk. Jag är för gammal och mogen för sånt. Vad värre är så är den otymplig som ett kokadaver. Det är som att köra runt med en frysbox på hjul. På mina barnvagnspromenader får jag lust att ha rutig flanellskjorta och sjunga truck driving songs (ooohhh my eighteen wheeeeeler.....) medan jag mejar ner allt och alla på tre meters radie från oss. Jag kan riktigt se hur personalen i närbutiken suckar när vi gör entré - vi fastnar ju i varenda hörn, proppar igen gångarna och välter ner allt skit som står på nån hyllkant och dinglar. Och övriga kunder höjer på ögonbrynen och ställer den ordlösa frågan: 'Exakt VAD tänkte du när du skaffade den där vagnen?'. Då har jag lust att plocka fram en liten skylt där det står "Min riktiga vagn är en Gwyneth- vagn!" Vilket jag förstås inte gör, jag bara ler lite skamset, svettas, svär och plockar upp alla tvåhundra russinpaket jag just vält ner. Tänk att man kan längta besatt efter två gummihjul från Holland?

Men visst har den sina fördelar. Om det var möjligt, rent utbudsmässigt, skulle jag kunna storhandla på närbutiken. Dra hem en halv slaktad gris, 10 kg potatis, en bal toapapper, en årsförbrukning blöjor och kanske även ett tiotal vällingtetror med sugrör. Allt fraktat hem i vagnens varukorg. Jorå, den har sina fördelar. Roll on eighteeeen wheeeeler!

De är sötast när de sover

Jag borde få pris som dagens supermorsa! Båda barnen sover, middagsmaten är inhandlad, en maskin tvätt snurrar i maskinen och man ser faktiskt en aning golvyta under alla tågbanor/amningskuddar/trasiga babygym.

Nåja, verkligheten slår väl till igen med full kraft när som helt.

Snabba Cash

På tal om läsning: Jag har just läst klart Jens Lapidus Snabba Cash. Trodde inte det var min typ av bok men köpte den för att den varit så himla omtalad. Och jag blev fast, sträckläste den. Gick runt och kände mig som en del av den jugoslaviska maffian och när lillsnorpan gurglade på natten så blev det i mitt halvvakna tillstånd ett kodat meddelande om stundande knarkaffärer. Rekommenderad sommarläsning!

I de lugnaste vatten

Läser i senaste Damerna Värld (jo jag försöker ju hålla intellektet i trim. Stavas intellekt med ett eller två l förresten? Intelekt - intellekt. Två.) Där finns artikeln "De vet hur du blir framgångsrik" där bla Viveca Sten, chefsjurist på Posten intervjuas. Efter som varenda Kicki, Bettan och Lotta ska skriva deckare nuförtiden så har även Viveca Sten gjort det. Och hennes debutdeckare handlar om - håll i er - en polis och en bankjurist! Jag har ju länge förargat mig över att jurister med alla andra typer av tjänster (domare, åklagare, advokater, bolagsjurister, polischefer...) minsann kan porträtteras i böcker, tv och film, men bankjurister, de får minsann inte vara med. Men NU! Nu ska äntligen allmänheten upplysas om vilket rafflande liv bankjurister lever. Undrar vad boken handlar om? Försöker bankjuristen lösa det rafflande mysteriet om hur det alltid kan vara slut på häftklamrar i häftapparaten i kopieringsrummet? Eller får vi följa hennes/hans kamp att få f-rbannade Word att skapa automatisk numrering i låneavtalens klausuler? Nästa bok på min läslista: I de lugnaste vatten av Viveca Sten.

Finland 2008?

Far och storebror var just på treårskontroll hos rådgivningen (=BVC). Vår 'tant' ät nog snäll och rar men jag undrar stilla vilket sekel hon lever i. Hon tipsade maken om att han och sonen kan bonda genom att göra "miesten töitä" (manligt arbete) tillsammans. För moderna fäder räcker det alltså inte att ta en rejäl pappaledighet (i det här fallet 12 månader, att jämföra med mina 9), ta halva ansvaret för hem, hushåll och barnuppfostran. Nu måste far i huset ut och hugga ved också. Eller låna en bil som de kan meka med. Själv måste jag väl gå en kurs i korsstygnsbroderi så jag kan bonda korrekt med min dotter.

Hurra för Gustav Vasas konfirmation. Eller vad det nu är vi firar...

Glad nationaldag! Jag firar med en Toffifee.

Kan någon förrestent föreställa sig exakt hur jobbigt det är att genomleva den (in)famösa tvåbarnschocken SAMTIDIGT som man har luggen på utväxt!? Jag har sagt det förut och jag säger det igen: talar jag någonsin om att klippa av mig håret igen så stoppa mig. Med alla medel. Hästsvans är mitt öde.

Vardag

Vardagen är här. Far går på jobbet. Storebror går till dagis. Gratulationsblommorna har vissnat och landat i komposten. Själv försöker jag lösa mysteriet hur en liten klump som bara äter, sover och kakkar kan hålla en vuxen och fullt arbetsför människa sysselsatt hela tiden. Ok, lite slåss jag med tvättkorgen också och nån timme per dag tar det att skövla undan spåren efter vilda treåringslekar. Undrar om man, för skojs skull, skulle börja föra statistik över hur ofta jag slår tårna över Briotågbanan som alltid står uppbyggd mitt på vardagsrumsgolvet?

Jag har satt upp vissa målsättningar för den här mammaledigheten:

- Inte stressa. Jag har insett att jag kan bygga upp hälsovådliga nivåer stresshormon (är det ett hormon??) över de mest konstiga saker. Så nu ska jag försöka lägga mig till med mer en mer zenbuddhistisk livssyn. Inte stressa. Allt flyter. Jag är luuuuugn och aaavslappnad. (Yeah right.)

- Jag ska äta. Gärna något annat än 200 Marabou choklad om dagen. Förra mammaledigheten levde jag på Snickers och Coca cola light första tre månaderna. Denna gång gled jag in på Marabou och Pommac-banan, men jag lyckades ta mig själv i skinnet! Så nu har jag ätit fisksopparester i två dagar och bara tjuvmumsat på lite Toffifee sådär i smyg ibland.

- Jag ska sova. "Sov när bäbisen sover" står det i alla överlevnadguider för nybakade föräldrar. Och det är vad jag tänker göra. Utan att sova överlever man inte. Åtminstone inte med den mentala hälsan i behåll.

- Jag ska vara ekonomisk. Det måste finnas något att roa sig med tillsammans med en pyttebäbis utom att gå och shoppa? Jag har bara inte kommit på vad.

- Jag ska vara social. Lite i alla fall. Om så bara på sms-nivå. Det är inte helt lätt att vara social när man är dödstrött, alla kläder luktar babyspya och man inte har några byxor som passar och det tar 3 timmar att komma utanför dörren (amma, klä på bäbisen, amma igen, klä av bäbisen, byta bajsblöja, byta kläder på sig själv, amma igen osv osv). Men utan mänsklig kontakt blir man ett ufo. Man blir folkskygg och paranoid. Och det känns ännu svårare att ta sig utanför dörren. Så nu ska jag gå till kvartersbutiken och snacka med den svenskspråkiga kassatanten. Känns som en lagom social kontakt för idag.