Att blogga eller låta bli

Jag fick en kommentar häromdagen till ett av mina tidigare inlägg. Tack för det!! Chockade mig en aning att någon faktiskt går in här emellanåt, jag har ju nästan själv glömt att den här bloggen existerar. Visst tänker jag emellanåt att jag borde skriva här, saknar faktiskt ibland den gamla rabarber-bloggen (nån som minns den?) som jag en dag i värsta rensa-i-röran-ivern deletade. Den som ett tag låg på nån slags topp20-lista.

Men nu, nu bloggar ju alla. Och då menar jag ALLA. Så varför skulle jag göra det? Vill inte på nåt vis påstå att jag var först, eller ens tidig med att blogga. Bara att jag kanske gjorde det ca en kvart innan aftonbladet och expressen överföll oss slösurfare med uppmaningen att börja blogga. Och om då varenda kotte ska konkurrera med sina bloggar, varför skulle jag då orka plita ner nåt om mitt tämligen orafflande liv? Jag menar, så pass egotrippad är man ju att man inte vill skriva om ingen läser. Hö hö. Å andra sidan är det ju det som är läskigt också, att nån faktiskt skulle läsa det man skrev.

Fast å andra sidan, om L. Skugge kan ta 69 spänn för att folk ska läsa om hennes graviditet och hennes trädgårdsodling (djiiizuz, hon får tom mig att framstå som rena rama thrillseekern) kan jag kanske skriva om mina dagliga utmaningar, så som att komma till jobbet utan blåbärsbajsfläckar på nystrukna jobbskjortan, och locka en två-tre pers? Om man betalar lite för det iaf.