Kvällsnöjen

Man får göra så mycket nya, spännande saker när man fått barn. Saker man aldrig skulle ha kommit sig för att göra annars. Härom kvällen tex. Sonen sover av princip aldrig längre än två timmar i sträck, sen måste han nattas om. Detta är ju aningen tröttsamt för mor och far så härom kvällen gav vi oss attan på att förlänga åtminstone den första sovstunden. När tvåtimmarsgränsen närmade sig smög jag in i rummet där han sov och satte mig tyst hopkurad på golvet för att inte synas eller höras. Så fort sonen gjorde minsta antydan till att röra på sig gungade jag försiktigt på vagnen (han sover förstås inte i sin fina, svindyra säng). Efter tio minuter var det vaktavbyte (”vafan, nu fick jag sitta en kvart!”), och jag fick med knakande knän kravla mig ut ur rummet och maken fick kravla sig in. Sen satt vi där i turordning som två indianer, spejandes ut i mörkret, tyst sittdansandes till Bob Marley (sonen sover bäst till reagge-beat, den klassiska sov-skivan har han helt förkastat) på helspänn för att gungeligunga sovmarodören in i djupsömn igen. Jag försökte komma på någon lämplig yogaövning att sysselsätta mig med, men kom inte på någon förstås. Skulderstående var liksom inte så lämpligt när man skulle vara tyst och osynlig. Till en kostnad av nedsatt syn, misshandlade knän, Bob Marley-överdos och en förskräckligt tråkig kväll så sov han 3,5 timme. Wow! Hoppas sonen tackar oss när han är vuxen att vi inte lät honom skrika sig till sömns!