Ståkkålmare och andra

Var på resande fot igår. Jag och sonen tog buss, tåg, buss, promenad, tåg, nytt tåg och buss igen. På Stockholms central glor folk, inte ens särskilt diskret, när jag med babyklumpen på magen joxar med att fälla ihop vagnen utan att mosa gravdekorationen jag släpar i världens största pappkasse till bara granbarr. Baxar ombord vagn, ryggsäck, världens största pappkasse, plastkasse med blandade fynd i, sonen och mig själv. Erbjuder någon en hjälpande hand? Nej. Klart inte. Har faktiskt aldrig hänt i Stockholm.

Kliver av i Gävle och inväntar bussen vidare. En dam erbjuder sig att hålla i vagnen medan jag visar chauffören biljetten. En kostymklädd man rusar fram för att hjälpa mig med vagnen när jag kliver på låggolvsbussen. Mannen bredvid på tåget tillbaka erbjuder sin hjälp när jag ska krångla av mig ryggsäck, ytterkläder och bärsele.

Ursäkta Stockholmare, men var detta en slump? Eller är alla storstadsbor (mig själv inkluderad) så självupptagna att man inte orkar erbjuda en extra hand? Observera att jag inte är ett dugg bättre själv ( – men jag ska bli!). När hjälpte jag någon nödlidande, dvs. småbarnsförälder, åldring, höggravid eller någon som bara har för få händer i förhållande till sin börda, sist? Minns inte. Oftast fixar man ju de flesta situationer själv, på något vis hade jag säkert fått med mig en hel julgran på tåget om det hade behövts. Utan hjälp. Men det är bara så trevligt när någon erbjuder sin hjälp. Då känns som att man faktiskt lever i ett samhälle med andra människor. Som att ’om jag slår huvudet i lyktstolpen och faller raklång avsvimmad så kommer någon att bry sig’. Men, just nu känns det som att man får välja en lyktstolpe i Gävle för det ändamålet.