Det händer inte ofta, tack och lov, men ibland får man för några sekunder uppleva känslan av ren skräck. Jag gjorde det nyss. Jag snubblade på väg ut ur spårvagnen, med en trött och gnällig ettåring på höften och barnvagnen skuffandes framför mig. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt faller jag handlös från en halvmeters höjd, ner mot asfalten, åt samma sida som sonen sitter. Han är på väg med sitt lilla fjuniga huvud först ner mot asfalten med sin klumpiga mamma på väg efter och denna syn hinner på dessa bråkdelar av en sekund bränna sig fast i min hjärna. Jag ser hans vackra lilla huvud slå mot asfalten. Jag vet inte hur det går till, men jag lyckas, jag lyckas, jag lyckas förhindra det, jag tror det lyckas genom att jag stoppar fallet med min armbåge. Men jag skriker. Och sonen skriker. Tiden står helt still. Barnvagnen ligger omkullvält mitt i gatan. Förbipasserande på gatan skyndar till, både uppriktigt omtänksamma och allmänt nyfikna. De bekväma medpassagerarna har nu orkat ställa sig upp för att se vad som pågår. Jag reser mig upp, rasande. Svär, förbannar de som satt på sina bekväma arslen och inte kunde hjälpa mig. Som inte orkade resa sig och ta tag i barnvagnen och hissa ner den till mig. Förbannar på insidan mest mig själv som tog en sån risk. Som inte högg tag i någon av de apatiska medpassagerarna och begärde deras hjälp att komma av spårvagnen.
Skyndar hem. När jag sätter nyckeln i dörren kommer gråten. Den bara väller ut. Ringer maken, skakad och chockad. Gråter, skakar, berättar och ser den inre synen av det fjuniga lilla huvudet mot asfalten om och om igen. Försöker mellan hulkningarna låta som vanliga hurtfriska mamma och säga hej hej gulle kan du vinka till kissekatten.
Sonen somnar lugnt i min famn. Jag dricker alkohol och bloggar ut min chock och sorg. Konstaterar att armbågen är blodig och tackar gud för det. För att den räddade oss.
I november skrev jag om en upplevelse när jag fick hjälpa en stackars farbror på bussen med sin rullator. Jag reflekterade på över att något var fel i vårt samhälle. Och nåt är fel. Nåt är jävligt fel i ett samhälle där folk sitter på arslet och glor istället för att se sig om och hjälpa sina medmänniskor. Jag talar inte om att alla borde hjälpa mig, jag lever ju ändå en lyxtillvaro som frisk, ogammal människa som ytterst sällan behöver snylta på mina medmänniskors välvilja. Jag talar om människorna runt Bobby, runt pensionärer som är så ensamma att de ligger döda i sina lägenheter i veckor, om småbarnsföräldrar som försöker åka kollektivt med trötta ungar och matkassar och sura medpassagerare. Jag undrar hur vårt samhälle blev så här, att ignoransen förklädd till respekt för den personliga integriteten blivit en slags religion som utövas dygnet runt, hur sköt-dig-själv-och-skit-i-andra blivit mottot för dagen. Jag har ingen lust att leva i en sån kultur, men vart ska man ta vägen, vad ska man göra?
