Lättnad

Eftersom min mor tagit båten övermed en årsleverans svensk välling var jag tvungen att åka spårvagn igen. Alternativet att promenera hem i denna otäcka värme med en stor fyrkantig kartong med vassa hörn i liten klen plastkasse med trött barn i den moderna men olastbara barnvagnen kändes inte realistiskt. Jag var så nervös över spårvagnsturen att mitt bultande hjärta måste ha ekat även i medpassagerarnas öron. Kanske var det därför jag genast fick hjälp, både på och av. Ena gången av en turist, andra gången av en finlandssvensk ung man som kanske tyckte synd om den förvirrade sverigessvensken med jättesora icakassen. Jag hade lust att pussa dem, så glad och lättad blev jag. Men det gjorde jag förstås inte. Tänk om de visste hur deras enkla lilla handling hade lättat mitt hjärta, räddad min dag. Kanske frälst mig från evig spårvagnsfobi? Men hade jag sagt det, hade jag pussat dem, då hade jag ju framstått som helt galen, och då hade de säkert aldrig mer hjälpt nån stackars gräsänkemamma med en alldeles för stor vällingkartong.