Precis så var det. Är det.

Under morgonens obligatoriska slösurfandet i samband med att man slurpar i sig det blaskiga morgonkaffet hamnar jag att läsa Lena Sundströms krönika i Aftonbladet. Om sommarjobben som medelklassens mellanstationer, mellanstationer som är andra människors permanenta arbetsplats. Hon får mig att exakt minnas känslan att vara osynlig och oviktig som jag upplevde när jag under studietiden städade kontor och hotellrum eller för den delen satt i kassan i ful nylonskjorta med Obs!-logga på. Man borde återkalla den känslan oftare, så att man aldrig aldrig glömmer hälsa och le och bete sig som en människa mot damen som kommer för att städa när vi går hem. Men nej, jag vet inte vad hon heter.