Gammelmammafobi

Aftonbladets (min främsta källa till information om omvärlden) lilla artikelserie om de rekordgamla svenska mammorna gör mig vansinnig! Läkarlarm om ökade risker för mor och barn hojtas ut som om det vore risker i samma klass som tredjevärldens mammor drabbas av:

” För mamman: diabetes, havandeskapsförgiftning och högt blodtryck. För barnet: undervikt, missbildningar, för tidigt född, missfall eller spädbarnsdöd. – Jag önskar att blivande föräldrar kände till de här riskerna så att de kunde väga in dem i beslutet om när de vill ha barn, säger läkaren Bo Jacobsson på Sahlgrenska.”

Att däremot dessa gammelmammor har en trygg eknomisk och social situation – givetvis en fördel för barnet – smygs diskret in i texten, lika så att antalet dödfödslar och missbildningar minskat de senaste 25 åren trots att åldern på förstföderskorna ökat så dramatiskt, från 24 år 1974 till 29 år idag.

Men det är inte bara Aftonbladet som ger denna sneda vinkling i denna frågan. På olika håll framställs förstföderskornas höga ålder som ett problem och något som måste motverkas. Jag undrar bara: varför?! Kvinnor föder barn senare idag för att de vill utbilda sig, etablera sig på arbetsmarknaden, resa, hitta den rätte eller bara njuta av singellivet. Eller så kanske de helt enkelt inte har lust att skaffa barn. Och vad är det för fel med det? Det gläder mig att kvinnor idag insett att det finns annat att göra i livet än att gifta sig och skaffa barn. Dessa gammelmammafobiker verkar anse att de är var kvinnas skyldighet att skaffa barn och man ska inte tro att man kan smita ifrån sin samhällsplikt genom att fåna sig och resa och jobba. Hem i köket med er och föd barn bara!

I en av Aftonbladets artiklar framställdes den lilla norrländska kommunen Norsjö som ett ideal, där är försföderskorna i genomsnitt 24. Ortens barnmorska var stolt över samhällets mammor, som var gifta, hade hus, jobb och barn redan i unga år. Hon tillgav visserligen att de unga männen som blev pappor ofta verkade tämligen skräckslagna i början av graviditeten, men att de växte till sig under de nio månaderna. Gud, så härligt det låter då. Sen kan de sitta resten av livet i huset i Norsjö, jobba halvtid på Ica, ta hela ansvaret för barn och hem, få taskig pension och vara bittra under alla pensionsår för att de inte gjorde något mer med sina liv. Men så får man inte säga. Det är ok att skrika ut att gamla mammor är en fara för civilisationen, men det är inte ok att peka ut nackdelarna med att vara ung, outbildad mamma med en skräckslagen barnafader.

Det finns för och nackdelar med både unga och gamla mammor, det är jag övertygad om. Var och en måste själva komma fram till när barn passar in i ens liv, om man ens är intresserad av att skaffa barn. Samhället, besserwissrar – självutnämnda eller landstingsanställda – och media ska ge fan i att komma med moralkakor till någon av grupperna.

Jag är själv en av de som drar upp medelåldern på förstföderskorna och det rör mig inte det minsta. När jag var 23 var jag fattig student med obskyra pojkvänner, mest intresserad av billig alkohol och chips och, i alla fall så här i backspegeln, allmänt förvirrad. Idag har jag bostad, utbildning, jobb och en tämligen normal, ansvarstagande och kärleksfull man. Jag har knappt haft några krämpor alls under graviditeten, min man har inte varit det minsta skräckslagen och vi vet att vi har ekonomiska, känslomässiga och sociala förutsättningar att ta hand om vårt barn. Det finns säkert klokare 23-åringar än den jag var, men å min och mitt kommande barns skull kan jag bara säga: tack och lov att jag väntade!