Felkonstruktion

Inför den sanslös spännande utmaning som ligger framför mig - att få barn! - förbereder jag mig på det enda sätt jag känner till: att läsa böcker. Vår samling graviditets-, mamma- och pappaböcker börjar närma sig en hyllmeter nu och det känns som om jag har en halv barnmorskeexamen vid det här laget. Om man till litteraturlistan lägger profylaxkurs, förlossningsinfoträffar på BB på sammanlagt 5 timmar, gravidyoga och gravidgympa så kan jag bara lugnt konstatera att jag är precis en sån där kontrollfreakande mogen mamma som det skrivs om, som ser förlossningen som ännu ett av sina Projekt som ska styras med påläsning, delrapporter och powerpointslides. Ingen ska kunna komma och säga att jag inte förberett mig!

Det jag kunnat konstatera under dryga halvårets fortplantningsstudier är att kroppen är osmart konstruerad. Riktigt osmart. Alla vet ju att en bäbis är om än liten på jorden, så tämligen stor i jämförelse med det hål den ska ut genom. Men det som var en nyhet för mig var att livmodermunnen, som barnet ska igenom, är proppfull med smärtreceptorer. Hur smart är det? Vem kom på idén att sätta smärtreceptorer där? Är det ett grymt practical joke från någon högre makt?

Och att sen göra kroppen av ett så oelastiskt material att man som stackars förtsföderska överallt måste läsa om underliv som spricker kors och tvärs - snacka om felkonstruktion. Man talar i all litteratur om "bristningar" som kanske låter mindre blodigt än sprickande, men blodigt är just vad det verkar det vara. Läste just att tredje gradens bristningar går igenom ändtarmsmuskeln och fjärde gradens bristningar går även genom ändtarmens slemhinna. Sen svimmade jag.

Och sen amningen då, det verkar ju pluttigt och gulligt och rosenrött. Nej då, inte alls. Efter att försiktigt hört mig för hos nyblivna mammor har det krupit fram att det gör ont ont ont i början. Eller som en två veckor gammal mamma sa: "kunde man inte ha fått amma genom någon annan, mindre känslig kroppsdel?".

Och det slutliga tecknet på kroppens undermålighet: trots all denna kunskap, efter att ha läst och förfasats och sprungit efter maken och läst de mest slabbiga partierna högt för hans ovilliga öron, efter allt detta säger jag ändå att jag inte är rädd. Att jag ser fram emot det! Herregud, hade man begåvats med en sund, fungerande försvarsmekanism hade jag ju krävt kejsarsnitt a la Linda Skugge. Eller ännu hellre, adopterat.

Människokroppen måste vara något slags måndagsexemplar helt enkelt. Har man inte sett naturprogram när hästar, kor och vattenbufflar föder? De klämmer ur sig en enorm klump med hovar och meterlånga ben och det säger bara plupp och sen ruskar de lite på sig. Och de har säkert inte ens lärt sig profylaxandning.