Liten men bäst

I början av veckan ramlade både Ny Tid och Astra Nova ner genom brevinkastet. Detta till min stora glädje givetvis, då postlådeskramlet som signalerar att dagens fönsterkuvert anlänt tillhör dagens höjdpunkt för mig nu för tiden. Och som så ofta förut så funderar jag hur det är möjligt att två redaktioner med så små (ekonomiska) resurser lyckas producera så högklassiga tidsskrifter. Intressanta, välskrivna artiklar ur spännade synvinklar som behandlar det mesta från biorecensioner till mellanösternkonflikten och som borde kunna tilltala de flesta med visst samhällsintresse, oberoende av politisk läggning. Givetvis behöver inte ekonomiskt välstånd automatiskt generera högkvalitativa produkter, men man kunde kanske tro att de mest ambitiösa och skarpsynta journalisterna skulle söka sig till arbetsgivare där de får en anständig lön att leva på och lämna de små, fattiga tidningarna åt sitt öde. Men icke så.

När man däremot tar del av det, antar jag, välmående Yles produktioner - på radio och tv - vet man ofta inte om man ska skratta eller gråta. Som trogen Radio Vega -lyssnare har jag hört det mesta under kanalens morgonsändning. 10-minuters reportage om nybyggda parkeringshus i något förortscentrum eller om folks favoritglassar kan nämnas som talande exempel. För att inte tala om tävlingarna som går ut på att någon stackars reporter placerats ut någonstans i svenskfinland och säger något i stil med att "nu står jag här i en vägkorsning utanför ett rött hus" och då ska alla lyssnare ringa in och gissa vart det är. Otroligt rafflande.

För att inte nämna tv-produktionen, där Schlager på lager jämförs med det svenska Diggilo (hur törs de?!) trots att den finska versionen ger en nippror och kallsvett. Eller Bettina S där gästerna ofta är jätteintressanta men intervjuerna med dem så banala att man mest vill sjunka in under soffkuddarna och falla i dvala. Att dessa två program dessutom belönats vid Venla-galan (där diverse tv-pris delas ut) kan endast bero på att de grupper av finska tittare som dessa program av någon märklig anledning lockat till sig inte förstår vad som sägs...

Vad kan man dra för slutsats av detta? Att dålig lön ger bättre prestationer? Gäller det i så fall bara journalister eller för fler yrkesgrupper? Eller är det så att journalister har bättre moral eller högre ambitioner än många andra yrkesgrupper: de väljer att arbeta med det de verkligen brinner för och gör inte som så många andra, föredrar det jobb som ger bäst betalt?