En mors vånda

Det är snart tre år sedan jag satte igång den här bloggen (efter att drastiskt raderat min första rabarberrabarber!) och jag är ju en sällsynt sporadisk skribent numera. Just. Nu måste jag dock sparka mig själv i rumpan och sätta igång. Orsak? Snart kommer vårt andra barn. I väntan på vårt första barn skrev jag en slags dagbok alldeles från första början av graviditeten där jag samlade information om fostrets utveckling vecka för vecka och kombinerade det med text och bild om vad som skedde i de blivande föräldrarnas liv (vi gick på bio och restaurang och sånt, kan man tänka sig! Nu går vi mest till Kotipizza.) Ambitiönst? Jepp! Pretantiöst? Ja, nästan. Hur som, jag gjorde det. Och redan när jag arbetade med den dagboken insåg jag att det kommer ge mig fruktansvärda våndor nästa gång jag väntar barn - jag insåg ju på något vis att jag inte skulle ha lika mycket tid att lägga på knep och knåp som jag hade grossessåret 04/05. Och nu sitter jag är, vet knappt vilken vecka jag är i men väl typ 22?, och inser att om jag ska kunna se mitt kommande barn i ögonen utan överväldigande skamkänslor så måste jag åtminstone kunna visa upp någon form av dokumentation på att vi visste om att han/hon existerade, att vi faktiskt tänkte en och annan tanke på vår alien i magen. Denna ångest bottnar givetvis i att jag själv är den sista i raden av fyra syskon. Hur många babyböcker tror ni det finns om mig? Hur många fotograffotton där jag ligger och jollrar på en fårfäll? Inte en enda förstås - i familjealbumen var det helt plötsligt bara ytterliggare ett fejs i sällskap med de övriga ungarna. Så för att dämpa min vånda nu krävs antingen någon slags skribentinsats eller terapi. Terapi behöver jag nog i vilket fall som helst, men det hinner jag inte med just nu, så jag får skriva. Att klippa och klistra en fysisk dagbok är bara att glömma. Det enda stället man har lite lugn och ro är ju på jobbet, och en elektronisk variant kan man ju faktiskt skriva på på jobbet. Ja istället för kafferast då givetvis. (En klarsynt kollega upplyste mig om att trots att mitt skrivbord står i maktposition -googla lite feng shui ni som inte fattar innebörden- så ser man min skärm avspeglas i fönstret i mitt nya arbetsrum, så kanske jag måste lösa det problemet först?). Jag övervägde ett tag att skapa en separat blogg på nån käck föräldrasajt, men jag insåg sedan att om jag väl skriver så kommer jag knappast kunna avgränsa mig till gulliga noteringar om sparkar, växande magar och hemorrojder, sendrag, halsbränna och andra graviditetskrämpor. Så jag håller mig här. Så får vi se vad det blir. Åtminstone, kära alien i magen, har din ömma moder gjort ett försök att ge dig samma start i livet som din storebror. (Det är sedan en annan sak att ingen av ungarna kommer att bry sig ett skvatt om deras moders kärleksfulla anteckningar om deras ankomst till världen, men det ska åtminstone vara rättvist)