Gustav och jag

SVT har tydligen visat en serie om människor som flyttat mellan Sverige och Finland, kallad "Emigranterna". Detta har jag tyvärr helt missat och råkade titta på sista avsnittet mest av en slump. I detta avsnitt flyttar den unge Gustav Gnosspelius från Lund till sin flickvän i Helsingfors och berättar framför kamerorna om sina ansträngningar att lära sig finska, hitta ett jobb och skaffa vänner. Jag kände mig full av beundran inför hans beslutsamhet och ambition - vilken energi han lade ner på att lära sig finska! Finland lär vara det EU-land det är absolut svårast att få jobb i om du inte talar landets majoritetsspråk - inte ens städjobb eller liknande tycks gå att få utan kunskaper i finska. Men energiske Gustav låg på som en iller och hittade inom kort ett jobb som faktiskt var i rätt branch. Sen sjöng han i kör och jobbade som statist på Svenska Teatern och övade sin finska med alla han såg.

Jag fick lite ömma moderskänslor inför Gustav. Som Helsingforsbo sedan 8 (ÅTTA!!!!) år ligger ju de nyinflyttades våndor långt bakom mig. Finland är det enda land jag vet hur man bor i numera, jag vet hur det funkar, vart man ska ringa, vad man kan förvänta sig. Dessutom fick jag inte så lite komplex när jag såg hans energi - herregud vad gjorde jag när jag flyttade hit? Läste finska lite halvhjärtat, sökte jobb med vänsterhanden, låg i soffan och pillade navelludd i väntan på att en räkmacka skulle komma flygande som jag kunde lifta med. Vilket den gjorde... Gustav hade ambition, jag hade tur. Och nu är vi bägge lyckligt välintegrerade svedupellar i Helsingfors (som med jämna mellanrum svär mellan tänderna att 'i det här jvla landet...').