Reality check för prinsessan på ärten

Barnafadern är på resande fot (igen) och jag får under kommande vecka leka ensamstående mor. Jag har ju lite läggning för martyrskap, så jag vill gärna se mig själv så som sinnebilden av den dubbelarbetande, ensamstående mamman i förorten, med ett slitigt, pinsamt underbetalt arbete, totalt frånvarande barnafader, som inte har någon möjlighet till avlastning eller sk egen tid, som har barn som lämnas först och hämtas sist på dagis -vare sig de är friska eller inte- som aldrig har en krona att lägga på sig själv eller på något extra till barnen och som svimmar av utmattning när barnen är nattade och listan med hushållsgöra är avklarad.

Sen tittar jag på mitt eget liv och inser att jag är en bortskämd, gnällig liten prinsessan på ärten så har det så jäkla förspänt att jag borde få smisk. Jag har ett jobb som ger mig flexibla arbetstider, en feministisk äkta man som ser det som självklart att mitt jobb är lika mycket värt som hans, och att vara pappa är lika viktigt som att vara mamma, svärföräldrar som dagligen ligger i startgroparna på att få hämta sin ögonsten från dagis, ekonomi som ger mig möjlighet både att ha städhjälp, inhandla dagens middag från Stockmanns delikatessdisk och köpa det mesta sonen pekar på (innan han ens lärt sig peka ordentligt). Mitt största problem under denna vecka som ensamstående var att jag måste antingen lämna sonen extra tidigt på dagis en dag (dvs kl 8.00 mot i vanliga fall 09.45) eller missa min älskade läsecirkel! Smisk ska jag ha, SMISK. Och alla ensamstående mammor som verkligen sliter häcken av sig för att få livet att gå ihop, ja de borde få medalj, kaffe på sängen och fortlöpande 90% av alla de pengar jag lägger på onödiga saker.