Samtal med en skallig man.
Till att börja med - Helsingfors taxisystem suger fett! Jag vet inte om man ännu säger 'suger fett' i Sverige, men jag är ju inte så himla modern av mig så jag säger det ändå. Att få tag på en taxi en vardagsmorgon i centrala Helsingfors är ungefär lika sannolikt som att få lift med tomtens renar en solig dag i Sahara.
Följdaktligen kom jag sur och stressad till mitt möte på förlossningsavdelningen - dit jag tog mig med buss efter 40 minuters väntande på taxi. Och där födde jag en lite skrutt som gled ur mig som kalvsylta och nu sitter vi här och gosar i soffan. Nej då, inte riktigt. Jag var där för att, på min mvc-tants inrådan, bearbeta mitt trauma från förra förlossningen. Hur det kunde ta - och här ska alla som inte vill höra blodiga detaljer från andras förlossningar sluta läsa - 5 timmar från det jag var 10 cm öppen tills guldklumpen till sist kom ut. Och det efter att en bastant, finsk barnmorska gjort ett svanhopp från sin pall och lagt sig platt ovanpå min mage och bokstavligen tryckt ut honom, som vore han en sträng kalles kaviar och jag den kännspaka blågula tuben. Och varför, när jag sedan frågat hur många stygn min rumparea syddes ihop med, fick svaret "inte räknar vi!".
Nå, barnmorskan som tog emot mig, en ung man med rakad skalle, förklarade på sin bästa skolengelska att det finns en del olika orsaker till varför det tog så lång tid, att han förstår att det var jobbigt och smärsamt men att stort sett alla omföderskor får det lättare andra gången. Jag visste ju att epiduralen kan göra att krystvärkarna blir svagare, så jag frågade om det går fortare att få ut klumpen utan epidural. "Nja svarade han, det är inte säkert, men utan epidural blir ju värkarbetet ett helvete!" Det tycker jag var ett uppfriskande svar, som jag aldrig hört någon i förlossningsbranschen säga tidigare! Uppenbarligen kan man ha en klar uppfattning om situationens allvar utan att själv ha de fysiska förutsättningarna för att ha upplevt den själv. Eller kanske just därför? Kanske för att han själv aldrig behövt tampas med idealet att vara en superkvinna som föder endast med hjälp av profylaxandning, schlagergung och krystpall så ser han klart på det hela: "här gör det visst ont som fan - lös problemet"
Sen diskuterade jag och mannen med den rakade skallen detaljer kring korsstyngsbroderierna i mitt underliv, och han intygade att man faktiskt aldrig räknar dem. Men herregud, tänkte jag, hur ska man då kunna skryta om sitt lidande bland skaror av uppeldade kvinnor som drar förlossningsskräckisar för varandra!? Nåja, men att de inte räknar innebär ju i alla fall att det var fler stygn än två...
Så nu borde det trauman vara lagt bakom mig - nu är jag redo för ett nytt! Jag har just börjat se konturerna av det. Vi står där en tidig vardagsmorgon i maj, jag och maken med bb-väskan packad och väntar förgäves på taxin.... Undrar om man får bara med i Aftonbladet om man föder barn på trottoaren?
Följdaktligen kom jag sur och stressad till mitt möte på förlossningsavdelningen - dit jag tog mig med buss efter 40 minuters väntande på taxi. Och där födde jag en lite skrutt som gled ur mig som kalvsylta och nu sitter vi här och gosar i soffan. Nej då, inte riktigt. Jag var där för att, på min mvc-tants inrådan, bearbeta mitt trauma från förra förlossningen. Hur det kunde ta - och här ska alla som inte vill höra blodiga detaljer från andras förlossningar sluta läsa - 5 timmar från det jag var 10 cm öppen tills guldklumpen till sist kom ut. Och det efter att en bastant, finsk barnmorska gjort ett svanhopp från sin pall och lagt sig platt ovanpå min mage och bokstavligen tryckt ut honom, som vore han en sträng kalles kaviar och jag den kännspaka blågula tuben. Och varför, när jag sedan frågat hur många stygn min rumparea syddes ihop med, fick svaret "inte räknar vi!".
Nå, barnmorskan som tog emot mig, en ung man med rakad skalle, förklarade på sin bästa skolengelska att det finns en del olika orsaker till varför det tog så lång tid, att han förstår att det var jobbigt och smärsamt men att stort sett alla omföderskor får det lättare andra gången. Jag visste ju att epiduralen kan göra att krystvärkarna blir svagare, så jag frågade om det går fortare att få ut klumpen utan epidural. "Nja svarade han, det är inte säkert, men utan epidural blir ju värkarbetet ett helvete!" Det tycker jag var ett uppfriskande svar, som jag aldrig hört någon i förlossningsbranschen säga tidigare! Uppenbarligen kan man ha en klar uppfattning om situationens allvar utan att själv ha de fysiska förutsättningarna för att ha upplevt den själv. Eller kanske just därför? Kanske för att han själv aldrig behövt tampas med idealet att vara en superkvinna som föder endast med hjälp av profylaxandning, schlagergung och krystpall så ser han klart på det hela: "här gör det visst ont som fan - lös problemet"
Sen diskuterade jag och mannen med den rakade skallen detaljer kring korsstyngsbroderierna i mitt underliv, och han intygade att man faktiskt aldrig räknar dem. Men herregud, tänkte jag, hur ska man då kunna skryta om sitt lidande bland skaror av uppeldade kvinnor som drar förlossningsskräckisar för varandra!? Nåja, men att de inte räknar innebär ju i alla fall att det var fler stygn än två...
Så nu borde det trauman vara lagt bakom mig - nu är jag redo för ett nytt! Jag har just börjat se konturerna av det. Vi står där en tidig vardagsmorgon i maj, jag och maken med bb-väskan packad och väntar förgäves på taxin.... Undrar om man får bara med i Aftonbladet om man föder barn på trottoaren?
Labels: Graviditet
posted by rabarber at 11:22 AM
1 Comments:
Du e ju underbar vannen!!! Jag sitter har o skrattar sa tararna rinner, o jag har inte som du eget rum utan har mina kollegar ca 1-3 m fran mig som undrar varfor jag sitter har i hornet o hulkar o tararna rinner o skrattet svammar over!!! Det gladjer mig att du har kommit over ditt trauma med en skallig man!!! All lycka till er och jag ar overtygad om att du kan komma med i Aftonbladet med en forlossning pa trottoaren vantandes en taxi!!
Kramar K.
Post a Comment
<< Home