In the Ghetto

Igår visade SVT ett danskt program om familjer med två mammor och barn. Det första som slog mig var att, förutom den kanske tunga biten att bemöta omgivningens fördomar så verkar det ju det hela annars tämligen praktiskt. Tänk vad bra att kunna turas om med barnafödandet! Tänk så skönt att säga att I've had it med foglossning, nattliga sendrag i benen och sittringar för ett tag - nu är det din tur!

Det andra som slog mig var att att barn ju inte har några medfödda fördomar, de får ju sina fördomar av sina föräldrar och sin omgivning. Men hur vaccinerar man sitt barn mot inskränkthet, rasism, sexism, intolerans och fördömande? Det räcker ju knappast att säga fem gånger om dagen att alla människor är lika mycket värda. Barn tar ju som bekant efter ens handlingar, inte ens ord. Jag tittar på sonens omgivning och inser att de enda han träffar med någorlunda regelbundenhet är vita, heterosexuella, välutbildade medelklassmänniskor i kärnfamiljer som knappast på något sätt faller utanför den sk 'normen'. Det mest exotiska inslaget på sonens dagis är ju nästan jag - som Sverigesvensk mitt i Helsingfors! (Vilket ju resulterat i tex att en av sonens dagiskompisar en eftermiddag förtroligt berättade för mig att "Du, jag åkte hiss med en rikssvensk en gång" Det verkade i hennes värld ha varit ungefär samma upplevelse som att åka hiss med Elefantmannen.) Och det är ju bara ytterst tragiskt, eftersom jag utåt - med det undantaget kanske att vi har tygblöjor, ofta rosa, på sonen - börjar bli småborgerligheten personifierad, hur mycket jag än kämpar emot!

Vad gör man åt detta?! Kan man sätta ut en annons och efterlysa familjer som inte ser ut som direktkopierade från någon republikansk tv-reklam som belyser vikten av 'family values'? Kan man sätta upp lappar på stan och bjuda in ensamstående/invandrare/romer/arbetslösa/homosexuella/rullstolsburna/kommunister på fika bara för att visa att världen är färgglad och mångdimensionerad? Detta är ju inte (bara) en fråga om att vara politiskt korrekt - vilket svenskar alltid anklagas för att vara till bristningsgränsen - det är ju en fråga om social kompetens, att ge sitt barn en korrekt bild av hur världen ser ut och en förmåga att bemöta världen och dess invånare i enlighet med detta.

Så vad blir konsekvensen? Att vi måste lämna innerstadsgettot, byta jobb, byta livsstil, byta vänner, byta liv? Eller bara inse och acceptera det faktum att nästan alla barn växer upp i ett mycket begränsat universum och att de sedan får utforska resterande delar av den verkliga världen på egen hand, i vuxet tillstånd, medan man som förälder håller tummarna för att det ska gå bra.