Wednesday, February 13, 2008

Ms Rabarber goes to Washington

Herregud vilket vansinne att transportera sådana som mig över Atlanten för att bidra med typ ingenting. Två dagars möten är över och min insats har varit tämligen minimal. Igår, på det möte som egentligen bara slängdes in i sista minuten för att vi råkade hinna med det, var jag lite smart och på alerten, nästan lite Ally McBeal, fast med bad hair, om jag får säga det själv. (Jag har haft bad hair i sedan jag landat - undrar om hår också kan vara jet laggat?). Men idag har jag haft så många krämpor att jag knappt orkar lista dem och det i kombination med att mitt resesällskap består av pratglada herrar som gärna tar plats gjorde att jag mest fokuserade på att hålla mig vaken och förtränga tankarna på hur kissnödig jag var. Men eftersom alla undrar kommer här listan på mina krämpor:
- Sov katastrofalt dåligt och var så trött så ögonen värkte;
- Min rygg håller på att ta död på mig (och det blir bara ännu värre av att jag är för timid för att be någon av de medföljande herrarna bära min stora tunga handväska);
- Irriterande rethosta som får mig att låta som en lungsotspatient på dödsbädden;
- Kronisk kissnödighet;
- Nästäppa som jag nu dragits med i en evighet (jag minns med tydlighet att den var med redan i London eftersom jag på middagen på the Orrery var både täppt i näsan och hade lock för öronen efter flygresan, vilket gav det hela lite boy in the bubble filis. Hade jag sedan bara tappat kontaktlinserna också hade det varit rena rama Helen Keller goes fine dining);
- Washingtonluften har förvandlat min bleka vinterhud till något slags rödfnasigt papper som svider vid kontakt med kläder och lakan. Eftersom det varit dåligt med nudistmöten på denna resa så har jag följdaktligen svidit;
- All mat hat fastnat ovanför själva magsäcken (var den nu sitter nu för tiden) och liksom lagrats uppåt mot halsen vilket inte är en helt angenäm känsla;
- Och sist men inte minst, mitt katastrofala hår som bringat mig en hel del psykisk smärta. Jag menar, och jag ändå skulle sitta där som en apatisk, gravid mupp hade jag väl ändå kunnat få vara en elegant gravid, apatisk mupp?

Den största behållningen med denna resa har varit de kvalitetsprogram jag sett på tv på kvällarna. Igår kväll såg jag ett program - som verkade vara ett avsnitt i deras egen tv-serie - om en familj som hade 15 barn, det 16e på kommande (de har tydligen blivit 17 nu). Det fick mig att känna mig ganska modest och normal. Nu ser jag vad på som verkar vara en kanal full med vara bröllopsdokumentärer (dokumentär låter ju som att det skulle vara seriöst. Jag menar alltså program om utspejsade blivande brudar som går bananas under bröllopsplaneringen). Till skillnad från att se på nyheterna eller andra typer av seriösa program, som oftast får en att inse att ens egna problem är minimala jämfört med allt annat elände i världen, så får Who's wedding is it anyway? mig att tycka att mina krämpor och problem är jämförbara med världssvälten. I relation till att Latishas bröllopstårta var lite tillplattad i hörnet alltså.

Labels:

0 Comments:

Post a Comment

<< Home