Barnmorskorna

Igår såg jag förstås första avsnittet av SVTs dokumnetärserie Barnmorskorna. Det kändes som ett bra och lagom passivt sätt att förbereda sig mentalt för kommande utmaningar. Efter programmet surrar två frågor runt i huvudet:

1) Vem ställer egentligen upp på att bli filmad under sin förlossning? Är orsaken att det åtminstone i första avsnittet bara var förstföderskor som deltog att ingen som genomgått en förlossning skulle komma på tanken att visa upp en upprepad procedur i TV? De blivande mammorna såg ju jättefina, glada och duktiga ut, men det beror väl mest på att SVT varit barmhärtiga och klippt bort 98% av det inspelade materialet. Jag kan knappast tänka mig någon situation då jag mindre gärna skulle vilja ha en filmkamera i nyllet - eller i någon annan kroppsdel. Inte för att jag är pryd, även om jag inser att mina chanser till en framgångsrik karriär som nakenmodell är rätt små, utan för att om jag någon gång ska visa upp mig i tv vill jag vara stylad, välklädd och ha situationen under kontroll. Eller ja, åtminstone påklädd, kammad och inte kakkafull eller hög på lustgas. Inte naken, svettig, drogad och bortom all kontroll, iklädd någon hiskelig rosa sjukhusskorta. Och vad skulle alla bekanta säga efter att ha sett inslaget där rabarber föder barn?! Kanske: "Hej, jag såg dig på tv! Vad svettig du var!" eller "Hej, jag såg dig på tv! Gud va coolt det var när de visade delen där barnmorskan hoppar på din mage i slow motion!" eller "Hej, jag såg dig på tv! Jag vet förresten ett ställe där de har erbjudande på benvaxning just nu"

2) Den andra frågan som dök upp: fick vi sånt där mysigt fika efteråt, inburen på flaggbeprydd bricka? Jag minns inte! Maken minns inte! Jag tror jag drack ett glas saft, men mer minns jag inte. Vi beslöt oss för att dokumentera postförlossningsfikat med kamera denna gång. Det är ju sånt man vill minnas. Till skillnad från en del andra detaljer.