Tuesday, March 25, 2008

Fjällen tur och retur

Åter i civilisationen efter en vecka i obygden. Sonen har fått uppleva något som för hans generation stadsbarn ter sig lika exotiskt som en vildmarkssafari med the big five - nämligen snö! Massor av snö, stora högar att gräva och hoppa i och till det minusgrader och sol. Kälkar och pulkor och skidor och sparkar. Snöänglar, snöskotrar, snö innanför kläderna. Istappar!

Ett annat exotiskt inslag var alla galna släktingar som för ovanlighetens skull (ha haa!) följde dresscode man- tager-vad-man-haver, vilket oftast resulterade i middagar där alla är iklädda noppiga långkalsonger och ylletröja alternativt fleecetröja med reklamtryck. Eftersom jag har en elefantmage gick inte min medhavda jacka på mig efter att behövligt antal herrylletröjor kommit på, så för mig blev det lånad reklamfleece även ute, kombinerad med ärtig täckväst storlek XL och mammas gamla pälsmössa från 70-talet, eftersom min egen lilla bruna försvunnit i berget av täckvantar och musse pigg-halsdukar. Och lever man praktiskt taget utan dusch och bär mössa så fort man går ut behöver man inte oroa sig för sin frisyr, man ser helt jävlig ut från första stund till sista, men det gör alla andra också. Jag var dock noga med att varje morgon sätta på mig mina pärlörhängen så att alla eventuella skoterförare och pimplare man stötte på skulle se att under den oglamorösa ytan fanns minsann en oerhört sofistikerad ung dam.

För oss storstadsbor är glesbygden exotisk även på andra sätt. Jag har dryftat detta ämne tidigare, nämligen att folk är så in i baljan trevliga och sociala så snart man kommer utanför storstäderna. Alla hälsar och vinkar när man kör förbi, går man ut med hunden stannar alla och snackar, ungarna på badhuset pratar frivilligt och ogenerat med en okänd vuxen tant i lila elefantbaddräkt. Hur är det möjligt? Blir man trevlig av att bo på landet, eller stannar alla trevliga kvar medan vi otrevliga lurkar flyttar till stan?

Att resa ut i glesbygdssverige utan egen bil är ett äventyr i sig. När man anlitar SJ måste man alltid ställa sig frågan: finns de platser jag har köpt platsbiljetter för. Oftast är svaret nej. På ditresan fanns visserligen våra platser, men då var vi tvungna att köra bort en annan stackars mamma med litet barn, vars platser inte fanns på tåget. Det var ju härligt att inleda resan med att få känna sig som svensk kollektivtrafiks Osama bin Ladin. På hemresan var det dock som vanligt, våra platser fanns inte. Tack vare att vi klev på på tågets första station i kombination med att min handlingskraftiga mor som körde oss till tåget säkerligen sprungit ikapp konduktören och tagit honom i örat och sagt att hennes stackars höggravida dotter med litet barn och finsk man inte har någonstans att sitta, kom konduktören och gav oss tre nya platser - i första klass. Där skrek en stackars bäbis med tandsprickning i tre timmar, någon idiots gigantiska resväskor envisades med att ramla ner på våra fåtöljer stup i kvarten och toaletten var avstängd, så där gavs verkligen en resupplevelse av högsta klass. Men varför säljer SJ ens platsbiljetter? Kan de inte bara låta konduktören gå runt med lappar i en gammal konduktörskeps, så får alla passagerare dra en lapp. Det är ju ändå bara en ren slump om man får någonstans att sitta, platsbiljett eller ej.

Finnair är däremot pålitligt. Flygvärdinnorna är rejäla, smörgåsarna smakar visserligen papp men man får smörgåsar åtminstone, man får sittplats, man landar i tid. Den enda dramatiken stod vi själva för, genom att låta sonen resa utan blöja och utan ombyte i handbagaget. "Ingen panik nu, men guldklumpen har kissat i byxorna. Jättemycket." , viskade maken strax innan landning. En lagom spännande avslutning på ett äventyrligt påsklov i fjällen.

1 Comments:

Blogger K said...

Later som en underbar fjalleskapad!! Hade garna varit med och myst me er i langfillingar och noppig fleece!!
Kram kram

27 March, 2008 16:22  

Post a Comment

<< Home