Friday, March 07, 2008

Parvopesten

Det var nog aldrig meningen att jag skulle gå på den där festen. Först fick jag besked om att klänningen som FedEx skulle komma med var slut i lager och kunde levereras först om några veckor. Visserligen hittade jag en redan befintlig klänning som jag med lite kreativitet kunde ha rullat runt kroppen, men då dök böldpesten upp på jobbet. Ja, inte riktigt böldpesten då. Men parvoviruset. Alla gravida försvann från huset som en skock kackerlackor när ljuset tänds. (Usch det var en hemsk liknelse. Men så var det.) Intressant nog bildades ett litet extern närverk av husets gravida som via telefon och mail utbytte information och resonerade om vilka åtgärder som är nödvändiga. Jag som lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig utnyttja läkarbekanta och fråga dem om mina egna problem utanför deras arbetstid bröt givetvis - för andra gången under denna graviditet - mot mitt eget löfte. Men tack gode gud för läkare i bekantskapskretsen! Att få sansade råd av kunniga människor man litar på är guld värt i knepiga situationer! Min fantastiska kontakt kontaktade i sin tur Helsingfors absoluta läkarelit gällande gravida magar som rekommenderade mig att ta det lugnt, kolla om jag är immun och om jag inte är det testa igen om jag blivit smittad. Ingen anledning till panik, syrgastält, isolering på en avsides bergstopp eller akut kejsarsnitt. Risken är liten, sa hon. Det finns en risk, men den är liten.

Men det är just detta med liten risk. Vad gör man med alla små risker. Risken må vara pyttepytte men den andra delen av frågan är ju: risken för vad? I detta fall är den pyttelilla risken att mitt barn i magen dör. Det är en risk jag inte kan leka med. Jag ta ta risken om resultatet är att jag själv får bölder i rumpan, tappar allt hår eller får klumpfot. Men risken att ens barn dör må vara en liten risk rent statistiskt sett, men konsekvenmässigt är det en av de värsta risker jag kan tänka mig. Lite som att spela rysk roulette med en revolver med tusentals tomma hål i ammunitionsrullen (jag är bra på vapentekniska facktermer), men bara en kula. Risken är liten även då. Och barn dör i magen, i alla stadier av graviditeten. Den risken finns under alla 40 veckorna av alla möjliga orsaker. Och när barnet sen är fött så är risken att barnet gör sig illa, far illa, dör, närvarande tills man själv trillar av pinn och äntligen kan få lite sinnesro. Så borde man bara inse att livet är riskabelt, det är inget man kan göra åt? Kanske det är just det som är grejen - att det finns så många risker jag inte kan påverka, det finns så många saker som kan påverka mitt barn i magen som jag inte kan skydda det mot. När det sen dyker upp ett konkret hot så finns det äntligen möjlighet att agera. Jag kan vara en god mor - jag kan skydda mitt barn! Jag låter bli östersjöfiskar, alkohol, cigg, brieost och sushi och jag undviker potentiella bärare av parvovirus så har jag gjort något. Jag kan inte göra mycket, men jag måste göra det lilla jag kan.

Så nästa vecka, tills jag vet om jag är immun, får jag sitta på mitt rum och uggla. Lika bra att jag vänjer mig, snart ska jag jag ju hem på heltidsuggling. Ho ho.

Labels:

0 Comments:

Post a Comment

<< Home