Ormet kruper

Efter gårdagens biokväll har jag en ny princip gällande barnuppfostran. Jag har inte så många benfasta principer kvar, de flesta svajar betänkligt, men några står benfast. Som att man inte springer med saxen eller kastar mat på golvet eller på sina föräldrar. Den nya är: tar jag någon gång med mina barn och deras kompisar på en film som de egentligen är för unga för att förstå, ska det vara solklart för dem att antingen är de knäpptysta eller så går vi därifrån. Att sitta och prata och fnissa i två timmar är INTE ett alternativ. Ta med en tamagochi med ljudet avstängt då, men var TYSTA ungar. Och det ska inte jag eller andra biobesökare behöva säga - det ska medföljande förälder säga! Eller gå och se Shrek, där kan ju publiken vara vänligare inställd mot fnissiga 10-åringar.

Jag ska på fest nästa vecka och har akutbeställt en klänning via nätet som förhoppningsvis ska passa min valrossformade kroppshydda. Eftersom jag måste ha den inom en snar framtid för att inte i sista minuten tvingas acceptera att det är togapartyoutfit som gäller för mig, så beställde jag expressleverans med FedEx. Jag har tidigare lite blandade erfarenheter av leveranser med kurir - vid ett tillfälle returnerades paketet till ursprungslandet eftersom jag inte var hemma och öppnade när de ringde på dörren kl 13 en onsdag. Därför skulle jag nu vara förutseende och lämna en lapp på dörren där det står "FedEx: ring xx-xxxxxx om paketet ej ryms i brevlådan". Men jag måste förstås skriva det på finska - att de skulle bemöda sig läsa en lapp på svenska är ungefär lika sannolikt som att de skulle bemöda sig att läsa på leveransinstruktionerna där mitt telefonnummer redan står. I dylika fall brukar jag anlita maken som sekreterare, hans känsla för det finska språker överträffar ju min, en aning i alla fall. Men nu hann han gå till jobbet och kvar stod jag med penna och målartejp (det enda jag hittade att skriva på i brådskan). Jag har inga större problem att förstå vardagsfinska i tal och skrift och nog kan jag prata lite kokkofinska om situationen kräver. Men att skriva! Det är fruktansvärt plågsamt! Jag kategoriserar mig själv som en person som har relativt lätt för att stava, sällan stavar jag fel på enkla ord som 'postlåda' och 'ring'. Men finska är inte som andra språk, här kan man ha åtta konsonanter på varandra i olka kombinationer beroende på om det är objekt eller subjekt eller på något eller från något eller bara i obestämd mängd. Finnarna själva säger ju att 'men du hööör ju hur det ska stavas' och till det finns bara svaret 'neeej det gör jag iiintee!'. Skulle nu postilaatik(k)oon ('in i brevlådan') vara med ett eller två 'k'? Och ska nu soitta(a) (ringa i imperativ) vara med ett eller två 'a'? Jag kunde ju i och för sig skriva soittakaa (ringa i imperativ, ni-form) som jag vet hur det stavas, men det känns kanske lite märkligt att steppa upp en artighetsnivå samtidigt som jag stavar som en 6-åring. Så nu har jag väl skrivit ungefär: "FedEx: Ringa xxx-xxxxxxx om pakketen inte ryms i brevloddan". Kanske man med lite god vilja kan tycka att det är gulligt. Men jag vill inte vara gullig. Jag vill vara en normal, vanlig människa som kan som kan stava rätt på lappar jag ska sätta på dörren!