Saturday, April 30, 2005

Felkonstruktion

Inför den sanslös spännande utmaning som ligger framför mig - att få barn! - förbereder jag mig på det enda sätt jag känner till: att läsa böcker. Vår samling graviditets-, mamma- och pappaböcker börjar närma sig en hyllmeter nu och det känns som om jag har en halv barnmorskeexamen vid det här laget. Om man till litteraturlistan lägger profylaxkurs, förlossningsinfoträffar på BB på sammanlagt 5 timmar, gravidyoga och gravidgympa så kan jag bara lugnt konstatera att jag är precis en sån där kontrollfreakande mogen mamma som det skrivs om, som ser förlossningen som ännu ett av sina Projekt som ska styras med påläsning, delrapporter och powerpointslides. Ingen ska kunna komma och säga att jag inte förberett mig!

Det jag kunnat konstatera under dryga halvårets fortplantningsstudier är att kroppen är osmart konstruerad. Riktigt osmart. Alla vet ju att en bäbis är om än liten på jorden, så tämligen stor i jämförelse med det hål den ska ut genom. Men det som var en nyhet för mig var att livmodermunnen, som barnet ska igenom, är proppfull med smärtreceptorer. Hur smart är det? Vem kom på idén att sätta smärtreceptorer där? Är det ett grymt practical joke från någon högre makt?

Och att sen göra kroppen av ett så oelastiskt material att man som stackars förtsföderska överallt måste läsa om underliv som spricker kors och tvärs - snacka om felkonstruktion. Man talar i all litteratur om "bristningar" som kanske låter mindre blodigt än sprickande, men blodigt är just vad det verkar det vara. Läste just att tredje gradens bristningar går igenom ändtarmsmuskeln och fjärde gradens bristningar går även genom ändtarmens slemhinna. Sen svimmade jag.

Och sen amningen då, det verkar ju pluttigt och gulligt och rosenrött. Nej då, inte alls. Efter att försiktigt hört mig för hos nyblivna mammor har det krupit fram att det gör ont ont ont i början. Eller som en två veckor gammal mamma sa: "kunde man inte ha fått amma genom någon annan, mindre känslig kroppsdel?".

Och det slutliga tecknet på kroppens undermålighet: trots all denna kunskap, efter att ha läst och förfasats och sprungit efter maken och läst de mest slabbiga partierna högt för hans ovilliga öron, efter allt detta säger jag ändå att jag inte är rädd. Att jag ser fram emot det! Herregud, hade man begåvats med en sund, fungerande försvarsmekanism hade jag ju krävt kejsarsnitt a la Linda Skugge. Eller ännu hellre, adopterat.

Människokroppen måste vara något slags måndagsexemplar helt enkelt. Har man inte sett naturprogram när hästar, kor och vattenbufflar föder? De klämmer ur sig en enorm klump med hovar och meterlånga ben och det säger bara plupp och sen ruskar de lite på sig. Och de har säkert inte ens lärt sig profylaxandning.

Friday, April 29, 2005

Gammelmammafobi

Aftonbladets (min främsta källa till information om omvärlden) lilla artikelserie om de rekordgamla svenska mammorna gör mig vansinnig! Läkarlarm om ökade risker för mor och barn hojtas ut som om det vore risker i samma klass som tredjevärldens mammor drabbas av:

För mamman: diabetes, havandeskapsförgiftning och högt blodtryck. För barnet: undervikt, missbildningar, för tidigt född, missfall eller spädbarnsdöd. – Jag önskar att blivande föräldrar kände till de här riskerna så att de kunde väga in dem i beslutet om när de vill ha barn, säger läkaren Bo Jacobsson på Sahlgrenska.”

Att däremot dessa gammelmammor har en trygg eknomisk och social situation – givetvis en fördel för barnet – smygs diskret in i texten, lika så att antalet dödfödslar och missbildningar minskat de senaste 25 åren trots att åldern på förstföderskorna ökat så dramatiskt, från 24 år 1974 till 29 år idag.

Men det är inte bara Aftonbladet som ger denna sneda vinkling i denna frågan. På olika håll framställs förstföderskornas höga ålder som ett problem och något som måste motverkas. Jag undrar bara: varför?! Kvinnor föder barn senare idag för att de vill utbilda sig, etablera sig på arbetsmarknaden, resa, hitta den rätte eller bara njuta av singellivet. Eller så kanske de helt enkelt inte har lust att skaffa barn. Och vad är det för fel med det? Det gläder mig att kvinnor idag insett att det finns annat att göra i livet än att gifta sig och skaffa barn. Dessa gammelmammafobiker verkar anse att de är var kvinnas skyldighet att skaffa barn och man ska inte tro att man kan smita ifrån sin samhällsplikt genom att fåna sig och resa och jobba. Hem i köket med er och föd barn bara!

I en av Aftonbladets artiklar framställdes den lilla norrländska kommunen Norsjö som ett ideal, där är försföderskorna i genomsnitt 24. Ortens barnmorska var stolt över samhällets mammor, som var gifta, hade hus, jobb och barn redan i unga år. Hon tillgav visserligen att de unga männen som blev pappor ofta verkade tämligen skräckslagna i början av graviditeten, men att de växte till sig under de nio månaderna. Gud, så härligt det låter då. Sen kan de sitta resten av livet i huset i Norsjö, jobba halvtid på Ica, ta hela ansvaret för barn och hem, få taskig pension och vara bittra under alla pensionsår för att de inte gjorde något mer med sina liv. Men så får man inte säga. Det är ok att skrika ut att gamla mammor är en fara för civilisationen, men det är inte ok att peka ut nackdelarna med att vara ung, outbildad mamma med en skräckslagen barnafader.

Det finns för och nackdelar med både unga och gamla mammor, det är jag övertygad om. Var och en måste själva komma fram till när barn passar in i ens liv, om man ens är intresserad av att skaffa barn. Samhället, besserwissrar – självutnämnda eller landstingsanställda – och media ska ge fan i att komma med moralkakor till någon av grupperna.

Jag är själv en av de som drar upp medelåldern på förstföderskorna och det rör mig inte det minsta. När jag var 23 var jag fattig student med obskyra pojkvänner, mest intresserad av billig alkohol och chips och, i alla fall så här i backspegeln, allmänt förvirrad. Idag har jag bostad, utbildning, jobb och en tämligen normal, ansvarstagande och kärleksfull man. Jag har knappt haft några krämpor alls under graviditeten, min man har inte varit det minsta skräckslagen och vi vet att vi har ekonomiska, känslomässiga och sociala förutsättningar att ta hand om vårt barn. Det finns säkert klokare 23-åringar än den jag var, men å min och mitt kommande barns skull kan jag bara säga: tack och lov att jag väntade!

Thursday, April 28, 2005

I nöd och lust

Aftonbladet refererar till ännu en av dessa fantastiska undersäkningar som gjorts någonstans i världen och som, i alla fall när de refereras, har som syfte att visa att världen är galen och människan tragisk. Dagens statistik gäller engelsmännens vård av sjuka husdjur och efter artikeln följer frågan "Har du stannat hemma från jobbet pga av vård av sjukt husdjur?".

Jag har tack och lov aldrig behövt stanna hemma från jobbet för vård av sjuk hund. Tack och lov säger jag, eftersom jag är glad att min hund varit så frisk. Skulle han en dag behöva mig hemma skulle jag inte tveka en sekund att stanna hemma. Troligtvis skulle jag nog använda en semesterdag eller ta komp-ledigt för detta, men nog skulle jag vara hemma. Har man tagit på sig ansvaret för en annan varelse ska man ta det åtagandet på allvar. Då ska man inte bara tro att de är att pussa och gulla och göra allt det skojiga. Man måste även plocka bajs/tömma kattlådan, betala dyra veterinärräkningar och om så behövs, stanna hemma och hålla tassen och badda nosen.

Att de djurälskande engelsmännen oroar sig mer för sina husdjur än för sina partners och släktingar är väl inte så konstigt. De flesta har en partner som själv kan ringa läkaren, koka honungste och ta tempen, men mycket få katter och hundar som jag känner kan ens tala om riktigt var de har ont eller hur mycket. Att man tar ledigt för vård av sjukt husdjur är inget tecken på fjompighet eller onödig blödighet, det är ett tecken på att man tar sin uppgift som husdjursägare på allvar, att man inser att man har det fullständiga ansvaret för en annan varelses välmående.

Cirkus Finlandia

DN ger en kort resume av skvallerpressens insatser i samband med att presidentvalskandidaterna utses för valet 2006. Suck och stön tänker väl de flesta förnuftiga finländare. Jag vet egentligen inget om kulturminister Karpelas insatser och förmågor som politiker, men jag är fullkomligt övertygad om att om hon inte vore så slående vacker - gammal miss Finland som hon är - så skulle inte en bråkdel så många oseriösa journalister orka gräva upp gammalt halvsunkigt skvaller. Men en fd skönhetsmiss som varit förlovad med den stilige änklingen, och fd partiledaren och finansiministern, Niinistö - mmm mumma. Personligen har jag svårt att se vad kulturminister Karpela skulle ha sett i den triste och träige statsminister Vanhanen, som vid den eventulla hotellrumsincidenten inte var statsminister utan en grå riksdagsman i mängden. Då verkar det mer sannolikt att hon skulle ha haft ett förhållande med hans fru, om hon nu prompt ska ha varit inblandad i familjen Vanhanen.

DN-journalisten fick inte med en annan inte alltför gammal pikant skandal som rörde stackars statsminister Vanhanen: Vanhanens gamle far, professor emeritus Tatu Vanhanen, uttalade sig i en intervju om att välståndet i olika världsdelar beror på olika intelligensnivåer hos folkslagen. Kanske Vanhanen kan få en del sympatiröster efter alla dessa turer?

Monday, April 18, 2005

Flat-power

I Svt:s morgonprogram i fredags var Tiina Rosenberg gäst, givetvis för att prata om Feministiskt Initiativ. Som sista fråga, undrar Lotta Bouvin-Sundberg varför hon alltid har kavaj på sig. "Det ser väldigt manligt ut, är det inte en symbol för manlig makt". Otroligt dum fråga tänkte jag, men jag antar att den var planerad för Tiina Rosenbergs svar var att så var det inte alls, kavajen var ett flat-plagg och hennes hälsning till alla flator. Kavajen var en symbol för flat-power!

Oj då, tänkte jag, och funderade på om alla mina kvinnliga kollegor på banken som dagligen bär kavaj visste att de symboliserade flat-power? Nästa gång jag får sätta på mig kavajen kommer det i alla fall kännas lite häftigare. Jag sätter inte på mig den för att passa in i den ultrakonservativa bankbranschen, jag visar bara på flat-power (så mycket svensson-hetero jag nu en gång är)!

Wednesday, April 13, 2005

En dyr historia

Svt:s morgonnyheter berättar att forskaren Åke Kihlström vid Handelshögskolan i Göteborg funnit att mäns våld mot kvinnor kostar det svenska samhället minst 900 kr per invånare. Och då, betonar han, är summan tagen rejält i underkant. Kostnaden inkluderar bl.a vård, terapi och fängelse.

Det ger en viss känsla av cynism att sätta en prislapp på mänskligt lidande - om kvinnomisshandeln varit gratis, eller tom lönsam!, hade den varit ok då? Men att diskutera kvinnomisshandel ur kostnadssynvinkel kanske kan uppmärksamma en stor grupp människor som inte annars anser problemet rör dem och då kan mycket vara vunnet. När får vi se Skattebetalarnas förening driva kampanjer mot kvinnovåld?

Monday, April 11, 2005

På den första dagen..

.. köpte jag ugnsrengöringsmedel på Tarjaoustalo, gick ut med hunden och sov middag. Ingen dramatik, ingen öppning i den gråmulna himlen som visade att en ny tideräkning börjat. Mammaledighetstideräkningen. Fast ännu kanske det bara borde kallas 11-kilos-boll-på-magen-ledighet, för någon öm moder har åtminstone inte jag sett till ännu.

Men bara tanken på att jag nu ska gå hemma och vänta på att magbollen ska förvandlas till en livs levande människa och jag och herr rabarber ska förvandlas från halvslappa, egoistiska DINCs till ansvarsfulla föräldrar som med självgod min kan både byta blöjor, trösta och natta är en märklig tanke. Ibland en härlig tanke, ibland en skräckinjagande tanke, oftast en blandning av både och.