Mental förberedelse

Jaha mammaldedigheten har börjat, nedräkning pågår. Jag har iofs inte börjat känna mig ledig ännu. Förra veckan jobbade jag ännu lite hemifrån, sen for vi till Stockholm och sen kom vi hem och sprang runt som galningar på diverse appointments.

Men vi har åtminstone profylaxat oss inför barnafödandet. Vi har repeterat allt det vi lärde oss vårvintern -05, om andning och krystning, mental förberedelse och partnerns roll som coach. Allt är jättehurtigt och svenskt, man pratar könslor och rädslor, förväntningar och lyckorus. Och visst sjutton är det skönt och visst fungerar det. Vi känner oss peppade och förberedda och inställda på att denna gång ska allt gå skitbra. Med tanke på hur mycket man förbereder sig - mentalt och fysiskt - för så mycket annat i livet: jobbintervjuer, bröllop, idrottsinsatser, jobbiga telefonsamtal, universitetsstudier, släktträffar und so weiter - är det inte märkligt att så många inte förbereder sig alls för den mest omvälvande, fantastiska och smärtsamma upplevelsen i hela livet? Att folk läser ett uppslag i Vi Föräldrar om smärtlindring och nöjer sig med det? Att man nöjer sig med ta det som det kommer, när det handlar om under vilka omständigheter man vill möta sitt barn första gången?

I vårt kursmaterial görs en massa idrottsliknelser: "Tänk som en idrottsman!". Att föda barn kan vad gäller den fysiska ansträngningen jämföras med att springa ett maratonlopp och givetvis behövs likartade förberedelser. Ja, de menar nog inte att man ska ut och jogga två mil så här i nionde månade, vilket ju i och för sig kunde vara en syn för gudarna, utan mer vad gäller att ladda mentalt, vila och kolhydrattanka. Och att man mentalt gärna får ha en idrottslig prestation i bakhuvudet som mental karta. Det käcka paret i kurskompendiet hade givetvis åkt Vasaloppet även på riktigt och jämförde den jobbigaste fasen i värkarbetet med den sega biten mellan Evertsberg och Oxberg, vilket alltså i deras hjärnor fungerade som motivation. Men där faller jag liksom av kälken. Min senaste skidåkningsinsats slutade med att jag tog av mig skidorna när den sega uppförsbacken kom (och det var inte ens Evertsberg) och började promenera hem tills maken hunnit skida hem och kunde hämta mig med bilen. Jag tror inte det är en helt lämplig mental bild att ha i huvudet. Och jag kan inte tänka som en idrottsman. Jag är för lat! Jag har inte en idrottslig gen i hela kroppen. Jag har aldrig presterat något i idrottsväg, någonsin. Jag har ingen vinnarskalle, jag ger så gärna upp så, bara det inte gäller liv och död och det gör det ju faktiskt ytterst sällan. Den enda fysiska prestation jag kan minnas, där jag faktiskt kämpat till slutet trots starkt begränsade krafter, var när jag i januari med helvetisk ryggvärk som gjorde mig helt darrig och kallsvettig kämpade mig igenom Harrods barnklädesrea OCH DESSUTOM kämpade mig vidare till deras mammaklädesavdelning för att kolla realäget där (vilket inte alls var lika bra). Jag tror jag ska maila Profylaxgruppen och ge min mentala bild som alternativ till deras sportexempel i kurskompendiet. Jag menar, om Paris Hilton eller BlondinBella ska komma på kurs så vill de ju knappast tänka på Vasaloppet. De fungerar säkert precis som mig och den insikten blev just veckans mest skrämmande tanke.