Hemmablues
Nu har jag varit hemma i fyra veckor. Fyra veckors moderskapsledighet uppbärandes moderskapspenning. I Finland börjar moderskapspenningen betalas ut senast 30 dagar innan beräknat datum:
"Moderskapspenning utbetalas för 105 vardagar. Rätten till moderskapspenning börjar tidigast 50 vardagar och senast 30 vardagar före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Mamman kan själv välja när inom denna tidsram moderskapspenningsperioden skall inledas."
Väldigt generöst att jag får välja själv om jag vill sluta jobba 30 eller 50 vardagar innan beräknat datum. Men tänk om jag vill jobba längre än så!? Tänk om jag trivs på mitt jobb, tänk om jag har ett jobb som är fysiskt mer vilsamt än de hemmaprojekt jag tar mig an för att fördriva tiden? Tänk om luncher och kaffepauser med kollegor förebygger kookoo-känslan som otvivelaktigt angriper en när man i några dagar endast samtalat med sig själv och den döva hunden under dagtid? Tänk om det är så att i samma takt som kroppen blir utvilad och harmonisk blir hjärnan förvandlad till havregrynsgröt?
Det talas om att ett liknande system ska införas i Sverige. Fint så. Men gör den i så fall flexibel och valfri, för guds skull! (Jodå, "det ska vara frivilligt att ta ut ersättningen, säger Thorwaldsson"). Ledighet sista månaden kan säkert vara rena paradiset för de gravida som verkligen har det jobbigt, som har ont och är trötta. "Passa på och njuuut" säger alla småbarnsmammor till mig, "du vet inte när du får vila och vara ensam nästa gång". Men efter fyra veckor är jag less på att vila, less på att gå hemma och glo in i väggen! Jag vill prata med folk, använda huvudet, känna att jag bidrar till BNP, som den goda lutheran jag är! Jag kan mycket väl förstå att man riskerar depression av att vara långtidssjukskriven eller arbetslös. Att inte uppgå i ett socialt sammanhang kan vara förödande. Att inte känna att jag är nyttig, jag är delaktig, jag behövs.
Detta är ett lyxproblem, jag vet. Jag borde vara glad, tacksam och behagligt utvilad. Troligtvis kommer känslan av onyttighet att försvinna när jag faktiskt har en liten människa att försöka hålla vid liv under dagarna. Frågan är om jag kommer vara mindre less på att glo på hemmets fyra väggar?
"Moderskapspenning utbetalas för 105 vardagar. Rätten till moderskapspenning börjar tidigast 50 vardagar och senast 30 vardagar före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Mamman kan själv välja när inom denna tidsram moderskapspenningsperioden skall inledas."
Väldigt generöst att jag får välja själv om jag vill sluta jobba 30 eller 50 vardagar innan beräknat datum. Men tänk om jag vill jobba längre än så!? Tänk om jag trivs på mitt jobb, tänk om jag har ett jobb som är fysiskt mer vilsamt än de hemmaprojekt jag tar mig an för att fördriva tiden? Tänk om luncher och kaffepauser med kollegor förebygger kookoo-känslan som otvivelaktigt angriper en när man i några dagar endast samtalat med sig själv och den döva hunden under dagtid? Tänk om det är så att i samma takt som kroppen blir utvilad och harmonisk blir hjärnan förvandlad till havregrynsgröt?
Det talas om att ett liknande system ska införas i Sverige. Fint så. Men gör den i så fall flexibel och valfri, för guds skull! (Jodå, "det ska vara frivilligt att ta ut ersättningen, säger Thorwaldsson"). Ledighet sista månaden kan säkert vara rena paradiset för de gravida som verkligen har det jobbigt, som har ont och är trötta. "Passa på och njuuut" säger alla småbarnsmammor till mig, "du vet inte när du får vila och vara ensam nästa gång". Men efter fyra veckor är jag less på att vila, less på att gå hemma och glo in i väggen! Jag vill prata med folk, använda huvudet, känna att jag bidrar till BNP, som den goda lutheran jag är! Jag kan mycket väl förstå att man riskerar depression av att vara långtidssjukskriven eller arbetslös. Att inte uppgå i ett socialt sammanhang kan vara förödande. Att inte känna att jag är nyttig, jag är delaktig, jag behövs.
Detta är ett lyxproblem, jag vet. Jag borde vara glad, tacksam och behagligt utvilad. Troligtvis kommer känslan av onyttighet att försvinna när jag faktiskt har en liten människa att försöka hålla vid liv under dagarna. Frågan är om jag kommer vara mindre less på att glo på hemmets fyra väggar?
posted by rabarber at 1:09 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home