Smile - you are in the EU!*
Här i Finland har man kunnat ta del av följetongen om en grupp finska sjömän som hamnat i kläm i EU-maskineriet. Sjömännen är bosatta i Finland men anställda av det grekiska bolaget Superfast Ferries och har betalat skatt och sociala avgifter både till Grekland och Finland. Trots detta står de rederianställda utan socialt skydd - i bägge länderna. Tidningarna har återgett fall med anställda som är sjukskrivna eller föräldralediga utan de förmåner som de borde ha rätt till. Nu har tydligen representanter för det grekiska rederiet träffat de finska myndigheterna för att försöka reda ut problemen. I torsdagens Husis står att läsa:
"Också biträdande avdelningschef Katriina Alaviuhkola på social- och hälsovårdsministeriet ansåg mötet nyttigt. Hon säger att det var bra att kartlägga EU-lagstiftningens relation till den finländska lagen. Slutsatsen är att det helt klart att eftersom de finska medborgarna på Superfast färjorna har en grekisk arbetsgivare hör de enligt EU:s lagar till det grekiska socialskyddet. Det som gör det hela invecklat är att EU-lagstiftningen utgår ifrån att personer och deras familjemedlemmar får socialskydd från det land där personen ifråga arbetar. I Finland utbetalas en hel del förmåner utgående ifrån var man bor. Enligt Katariina Alaviuhkola kan här uppstå en konflikt och problemen kan accentueras av långa geografiska avstånd och språkproblem."
Men tolkningen av EU-regler kan uppstå också utan långa geografiska avstånd och språkproblem. Då maken och jag planerar att tillfälligt lämna vår fasta boplats Helsingfors under min föräldraledighet och bo dryga 6 månader i Stockholm har vi haft tillfälle att ta upp frågan om socialskyddet med de finska och svenska myndigheterna. Detta borde ju vara en baggis tycker man. Vi talar om Sverige och Finland, som inte bara genom det nordiska samarbetet har en lång tradition av samarbete och sinsemellan flyttande befolkning, utan som också - tror man-har en väl fungerande myndighetsadministration och tydliga beslutsrutiner. Bägge länderna är också toppelever i EU-klassen och följer EU-regler till punkt och pricka, alltid snabbast med att implementera direktiv och dessutom informera sina medborgare om detta på landets samtliga minoritetsspråk. Till skillnad från våra sydeuropeiska kusiner, där allt väl bara är kaos, röra och mañana mañana (skönt, nu fick jag vädra mina fördomar).
Nåja, vi satte oss att ringa, jag till Försäkringskassan och maken till Kela/FPA. Efteråt jämförde vi svaren vi fått med varandra för att se om de möjligtvis kunde stämma överens. Jag ska inte dra hela historien här, men man kan lugnt säga att det inte var så enkelt som vi trott. Vi kopplades hit och dit, ingen verkade vara specialist på denna typ av frågor och den kontaktperson som jag fick namnet på verkade inte ens existera ("Greta, vet du nån Sofia Karlsson som skulle jobba här?!") och vi fick olika svar beroende på vem vi talade med. Saken komplicerades av att både maken och jag skulle fortsätta vara anställda i Finland och att vi var djärva nog att ställa frågan vad som skulle hända om vi stannade i Stockholm - när skulle vin i så fall lämna det finska systemet och övergå till det svenska? Suck och stön. När vi äntligen trott oss kommit fram till vad som gällde, ställer makens arbetsgivare frågan vilket socialsystem han vill tillhöra under perioden, ungefär som att det gällde att välja krukväxt till sitt nya arbetsrum. Nu visade det sig att arbetsgivaren - surprise surprise - inte heller visste hur det fungerade.
Jag är i grund och botten en stor EU-vän och tror på tanken om fri rörlighet för arbetstagare och deras pengar. Men det måste fungera i praktiken också! De som ansvarar för att EU-medborgare har ett acceptabelt socialskydd måste utbildas i dessa frågor, de måste ha raka svar på alla typ av frågor, de måste ta sitt ansvar för att människor inte hamnar mitt emellan. Det kan inte vara rimligt att människor ska kunna både leta fram, läsa, tolka och förstå relevant EU-lagstiftning själv för att få saker att fungera. Om EU vill charma sina medborgare en aning, tex för att få dem att acceptera den nya grundlagen, kunde ett litet "EU-ska-fungera även-i-praktiken-projekt" vara på sin plats.
*Rubriken har inspirerats av Alexander Stubbs nya bok "Hymyile, olet EU:ssa"
"Också biträdande avdelningschef Katriina Alaviuhkola på social- och hälsovårdsministeriet ansåg mötet nyttigt. Hon säger att det var bra att kartlägga EU-lagstiftningens relation till den finländska lagen. Slutsatsen är att det helt klart att eftersom de finska medborgarna på Superfast färjorna har en grekisk arbetsgivare hör de enligt EU:s lagar till det grekiska socialskyddet. Det som gör det hela invecklat är att EU-lagstiftningen utgår ifrån att personer och deras familjemedlemmar får socialskydd från det land där personen ifråga arbetar. I Finland utbetalas en hel del förmåner utgående ifrån var man bor. Enligt Katariina Alaviuhkola kan här uppstå en konflikt och problemen kan accentueras av långa geografiska avstånd och språkproblem."
Men tolkningen av EU-regler kan uppstå också utan långa geografiska avstånd och språkproblem. Då maken och jag planerar att tillfälligt lämna vår fasta boplats Helsingfors under min föräldraledighet och bo dryga 6 månader i Stockholm har vi haft tillfälle att ta upp frågan om socialskyddet med de finska och svenska myndigheterna. Detta borde ju vara en baggis tycker man. Vi talar om Sverige och Finland, som inte bara genom det nordiska samarbetet har en lång tradition av samarbete och sinsemellan flyttande befolkning, utan som också - tror man-har en väl fungerande myndighetsadministration och tydliga beslutsrutiner. Bägge länderna är också toppelever i EU-klassen och följer EU-regler till punkt och pricka, alltid snabbast med att implementera direktiv och dessutom informera sina medborgare om detta på landets samtliga minoritetsspråk. Till skillnad från våra sydeuropeiska kusiner, där allt väl bara är kaos, röra och mañana mañana (skönt, nu fick jag vädra mina fördomar).
Nåja, vi satte oss att ringa, jag till Försäkringskassan och maken till Kela/FPA. Efteråt jämförde vi svaren vi fått med varandra för att se om de möjligtvis kunde stämma överens. Jag ska inte dra hela historien här, men man kan lugnt säga att det inte var så enkelt som vi trott. Vi kopplades hit och dit, ingen verkade vara specialist på denna typ av frågor och den kontaktperson som jag fick namnet på verkade inte ens existera ("Greta, vet du nån Sofia Karlsson som skulle jobba här?!") och vi fick olika svar beroende på vem vi talade med. Saken komplicerades av att både maken och jag skulle fortsätta vara anställda i Finland och att vi var djärva nog att ställa frågan vad som skulle hända om vi stannade i Stockholm - när skulle vin i så fall lämna det finska systemet och övergå till det svenska? Suck och stön. När vi äntligen trott oss kommit fram till vad som gällde, ställer makens arbetsgivare frågan vilket socialsystem han vill tillhöra under perioden, ungefär som att det gällde att välja krukväxt till sitt nya arbetsrum. Nu visade det sig att arbetsgivaren - surprise surprise - inte heller visste hur det fungerade.
Jag är i grund och botten en stor EU-vän och tror på tanken om fri rörlighet för arbetstagare och deras pengar. Men det måste fungera i praktiken också! De som ansvarar för att EU-medborgare har ett acceptabelt socialskydd måste utbildas i dessa frågor, de måste ha raka svar på alla typ av frågor, de måste ta sitt ansvar för att människor inte hamnar mitt emellan. Det kan inte vara rimligt att människor ska kunna både leta fram, läsa, tolka och förstå relevant EU-lagstiftning själv för att få saker att fungera. Om EU vill charma sina medborgare en aning, tex för att få dem att acceptera den nya grundlagen, kunde ett litet "EU-ska-fungera även-i-praktiken-projekt" vara på sin plats.
*Rubriken har inspirerats av Alexander Stubbs nya bok "Hymyile, olet EU:ssa"
posted by rabarber at 9:27 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home