KK

På Dagens debatt i DN rapporterar Helene Sandmark och Monica Renstig om sin forskning som visar att privatanställda kvinnor med hög lön löper ökad risk att gå in i väggen. Det står säkert en massa intressant i rapporten och det ger säkert stöd för det uppenbara: man kan inte ta 100 %-igt ansvar för hem och barn om man samtidigt ska högprestera på jobbet. Det kan man nog komma fram till utan förskning, men det är fint om det blir sagt igen och igen. Alla gubbar vars fruar går in i väggen borde således ställas i skamvrån, typ.

Men, debattartikeln gör mig ändå mycket irriterad. De använder nämligen vid ett flertal tillfällen begreppet "karriärkvinna". Har man någonsin hört begreppet "karriärman"? Nej, så klart inte. För män är det tydligen en helt naturlig egenskap att sträva efter ett bättre jobb och högre lön. Därför kallas män som uppnår detta fortfarande bara för "män". Men kvinnor som strävar efter detsamma är tydligen inte vanliga kvinnor längre, de blir "karriärkvinnor". En särskild art, eller tom avart? Och knappast kan det påstås vara en neutralt ord, då skulle väl dessa arbetsamma och välavlönade kvinnor använda termen om sig själva? Men jag har då åtminstone aldrig mött en kvinna som satt den etiketten på sig själv. Etiketten används nog snarare när man vill peka ut en viss sorts kvinnor, framför allt i negativa sammanhang. Ni vet, karriärkvinnorna är sjuka, karriärkvinnorna försummar sina barn och har dem långa dagar på dagis, karriärkvinnor är kalla, hårda och sparkar sina underbetalda medsystrar på smalbenen med stilettklackarna. Karriärmän däremot, förlåt, män med välbetalda jobb, de är ansvarstagande familjefäder som ser till att barnen har mat på bordet och ger bara uttryck för sund tävlingsinstinkt om de använder armbågarna i yrkeslivet. Könsroller är härliga.