Det snurrar

Man blir vimmelkantig av att få barn. Man blir liksom snurrig och känner inte igen världen. Man flyttas till en annan planet där allt ser exakt likadant ut, men ändå är allt helt annorlunda. Alla intryck förstärks, alla känslor känns mer, känns så mycket att hjärtat nästan sprängs. Allt är lite skrämmande. Allt känns lite farligt och skrämmande (bussar! bilar! jordbävningar! cancer! blombudet!). Men allt blir också så mycket vackrare. En fnasig, skrynklig liten hand är så vacker så att man kan börja gråta. Knubbiga treårsben med blåmärken är så fantastiska att man får en klump i halsen. Och alla dessa känslor gör en alldeles yr och man blir rädd att kanske livet aldrig blir vanligt igen. Att man kanske aldrig mer kommer få uppleva en vanlig småtråkig tisdag eftermiddag där allt är rutin och vanlighet.

Mitt i yrseln är vissheten att vardagen återvänder en trygghet. Om den återvände efter den största omställningen av alla - att få sitt första barn - så återvänder den säkerligen efter nummer två. Så om några månader kan jag mitt i vardagen konstatera att jo mina barn är nog fortfarande det vackraste i världen, men sen kan jag återgå till att koka spaghetti utan att gråta.