Och till sist kom hon

När jag nästan helt gett upp hoppet om att hon skulle komma ut på naturlig väg, så kom hon förstås. Det räckte inte med en helgs arbetsläger, utan två krävde hon för att anse mamma och pappa förtjäna hennes närvaro. Så när sonen åkt på minisemester till farmor och farfar på fredagen började vi köra bort skräp och skrot från kolonistugan, inklusive en gammal utomhusspis av järn som jag gladeligen kånkade på (vad var det värsta som kunde hända - att förlossningen startade?), körde hela lasset till sopcentralen, fortsatte till Ikea där vi köpte en soffa till stugan. Även denna kånkade jag gladeligen på - vad var det värsta som kunde hända, att förlossningen startade? Sedan hem och slänga ur soffpaketen och iväg på bio. Lördag morgon åt maken och jag frukost på Café Engel innan jag hastade iväg till huvudstadsregionens andra Ikea-varuhus för att lokalisera en sista stolsdyna till trädgårdsmöblemanget. Tillbaka i stan sprang jag runt och uträttade diverse ärenden, fixade små sommarpresenter till sonens fantastiska dagistanter, klämde i mig en jättebulle på tvären och for sedan med iväg för att få en sista romantisk eftermiddag på tu man hand med maken. Dvs vi spenderade 3,5 timme med att skruva ihop ikeasoffan. Redan här började jag få lite ont i magen men tänkte bara blah! mig lurar du inte och fortsatte leta skruvar av modell 64318. Farmor och farfar frågade om de inte skulle behålla sonen en natt till men nej då sa vi, inte kommer det någon bäbis än på en månad här inte, så de kom körandes 4 mil för att lämna av honom. Trött efter dagens 12-timmar-i farten tänkte jag pusta ut framför psalm-toppen i soffan när jag känner att fasiken det fortsätter att göra ont med viss regelbundenhet. Men herregud, vi kan inte be farmor och farfar vända om igen, de hade ju precis kört sina 4 mil hem igen, så det får nog vänta. Men jodå och nejdå, kl 22 kom de och hämtade en sur, upprörd och yrvaken 3-åring och jag kände mig alldeles hemsk som var så besvärlig. Sen, en stund senare, skedde miraklet. Vi fick en taxi omedelbart, i Helsingfors en lördagkväll, utan att vi ens behövde skrika till växeltanten att vi står i trapphuset och föder barn! Och taxichaffisen höll käften, bara körde snabbt och effektivt. Strax innan midnatt kliver vi in på en tyst och lugn förlossningsavdelning och får det största och finaste rummet med bassäng! Vi tas emot av en änglalik barnmorska vid namn Kirsi som precis som lugn och trygg och fantastisk som man kan önska av en barnmorska. Hon beklagar att hon inte pratar svenska, men pratar sedan helt obesvärat engelska med mig hela natten. Hon pratar med mig, med oss, och får mig att känna att jag är den som bestämmer, jag är huvudperson här. Det är jag som ska föda barn med maken vid min sida, jag är inte ett strandat kolli som skall förlösas. Medan maken fyller bassängen återupptäcker jag lustgasens tjusning. Ska jag någon gång missbruka något annat än choklad så ska det vara lustgas. Oooh så underbart snurrig och stark och lycklig man blir av det! Jag blev så lycklig och stark och snurrig att jag dessvärre inte orkade ta mig till bassängen efter att maken fyllt upp de 8000 liter som den verkade rymma. Jag ville bara ligga i mitt lyckorus och känna att nu jäklar närmar det sig. Strax innan kl 02 säger änglalika Kirsi att vill du ha epidural så är det nu sista chansen - sen kommer du inte att hinna. Säkert skulle de ha gått med bara min nygamla kompis lustgasen och makens massage (hans knogar är ännu skinnflådda), men pga av en kombination av rädsla för att det ska bli som förra gången - att det ska ta en evighet och jag bara ska plågas i bitar - och av lathet, fan jag orkar inte tänka vasaloppet, vasaloppet, jag vill bara softa! - så tackar jag ja. Hit med sprutan! Och samma läkare som för tre år sedan uppenbarar sig genast och sen går allt som smort. Vi lyssnar på Stevie Wonder och maken läser lite för mig. Vi kan prata och skratta, jag äter lite och dricker nyponsoppa. Jag är helt med och helt vaken. Och jag har inte ont, bara ett herrans tryck baki rumpan. Drygt en timme senare konstaterar änglalika Kirsi att vi väntar en baby med mycket mörkt hår och vill jag komma upp ur sängen är det dags nu. Med en trygg och lugn make bakom mig och änglalika Kirsi framför mig kan jag av egna krafter, på 8 minuter, trycka ut vår lilla flicka. 03.38 den 18 maj kommer hon ut, som en blodig och kladdig och halkig och alldeles alldeles underbar liten säl. Allt är över och jag känner en sån enorm lycka inte bara över detta lilla underverk som till sist kom ut, utan över att hela proceduren gick så oändligt mycket bättre än jag vågat hoppats.

Efter 1 1/2 dygn i familjerum, där även den sprickfärdigt stolta storebror sov en natt, är vi nu hemma. Vi mår bra. Vi är trötta. Vi är lyckliga. Vår dotter ser ut som en liten näpen fågelunge, jag ser ut som Quasimodo (fast med pösmage istället för puckelrygg), sonen kombinerar översvallande kärlek till lillasyster med totaltrots mot mor och far och maken sliter sitt hår undrar hur 17 man nu gjorde när man skulle montera barnvagnen. Verkligheten har anlänt.