KK

På Dagens debatt i DN rapporterar Helene Sandmark och Monica Renstig om sin forskning som visar att privatanställda kvinnor med hög lön löper ökad risk att gå in i väggen. Det står säkert en massa intressant i rapporten och det ger säkert stöd för det uppenbara: man kan inte ta 100 %-igt ansvar för hem och barn om man samtidigt ska högprestera på jobbet. Det kan man nog komma fram till utan förskning, men det är fint om det blir sagt igen och igen. Alla gubbar vars fruar går in i väggen borde således ställas i skamvrån, typ.

Men, debattartikeln gör mig ändå mycket irriterad. De använder nämligen vid ett flertal tillfällen begreppet "karriärkvinna". Har man någonsin hört begreppet "karriärman"? Nej, så klart inte. För män är det tydligen en helt naturlig egenskap att sträva efter ett bättre jobb och högre lön. Därför kallas män som uppnår detta fortfarande bara för "män". Men kvinnor som strävar efter detsamma är tydligen inte vanliga kvinnor längre, de blir "karriärkvinnor". En särskild art, eller tom avart? Och knappast kan det påstås vara en neutralt ord, då skulle väl dessa arbetsamma och välavlönade kvinnor använda termen om sig själva? Men jag har då åtminstone aldrig mött en kvinna som satt den etiketten på sig själv. Etiketten används nog snarare när man vill peka ut en viss sorts kvinnor, framför allt i negativa sammanhang. Ni vet, karriärkvinnorna är sjuka, karriärkvinnorna försummar sina barn och har dem långa dagar på dagis, karriärkvinnor är kalla, hårda och sparkar sina underbetalda medsystrar på smalbenen med stilettklackarna. Karriärmän däremot, förlåt, män med välbetalda jobb, de är ansvarstagande familjefäder som ser till att barnen har mat på bordet och ger bara uttryck för sund tävlingsinstinkt om de använder armbågarna i yrkeslivet. Könsroller är härliga.

På spaning

Att hundägare ofta behandlar varandra som vore de medlemmar i en hemlig sekt är känt för mig sedan länge. Ofta nickas det eller småles lite igenkännande till de man möter regelbundet på morgonpromenaden. De riktigt hurtiga drar till med "Huomenta/ Go' morron!" Jag förstår fullkomligt varför hundar både anses bidra till ett friskare och mer socialt liv - och anses vara ett utmärkt raggningstrick. Hundägare har koll på varandra, helt enkelt.

Nu när jag traskat omkring och varit ledig i fem veckor lägger man ju märke till andra som är daglediga - studenter, pensionärer, småbarnsföräldrar, skiftarbetare och så förstås andra höggravida på tvångsledighet. Och just denna sista grupp håller jag förstås ett öga på och jag tror nog de håller ett öga på mig också. Man funderar vem som har kortast tid kvar, om det kanske är nån man kommer stöta på på BB och man kan spana in vad den andra hittat för ytterplagg, om de tom har en jacka som går att stänga! Så långt går det inte att man hälsar på varandra, man spanar mera in varandra i ögonvrån.

Detta får mig att fundera vilka andra grupper som håller koll på varandra. Barnvagnsförare? Äldre herrar med överkammad flint? Rullatorburna? Skejtare med brallorna nere i knävecken? Varmkorvsätare? Cyklister med hjälm? Tjejer med hennafärgat hår? Banktjänstemän? Det skulle onekligen vara intressant att kartlägga vilka osynliga kopplingar som finns okända människor emellan på offentliga platser!

Kom ut så får du se schlager!

Inleder idag min sjätte vecka hemma. Suck. Börjar dessutom bli nervös. På lördag är det ju Joråvischån och på torsdag semi-joråvischån jag vill inte föda barn just då! Så den lilla invärtes kompisen borde antingen komma snart (nu!, typ) eller hålla sig tills söndag. Eller så för jag föda i tv-rummet på BB. "Närå, jag behövde ingen smärtlindring. Profylaxandning och schlager räckte för mig."

Pös-svenskar!

Hå hå hå, jag säger då bara det. Som svensk i Finland borde jag ju pösa över av stolthet. Tyvärr känner jag bara raka motsatsen, jag är pinsamt berörd över att svenskarna måste - åter igen - slå sig för för bröstet och med sjävgod stämma förkunna för världen att - jo, vi är nog bäst. På allt.

Jag brukar vara den första att, när jag blir irriterad över vad som helst, väsa något om "det här j-vla landet" och mena Finland. Ett ganska vanligt expat-beteende har jag förstått, men det betyder inte att jag så här på avstånd kan se en hel del brister hos Moder Svea också. Så bara för att Lasse Anrell gjorde mig så irriterad ska jag lista en massa saker som är bättre i Finland än i Sverige:

- Sjukvården (och inte bara av den anledningen att inte halva befolkningen är sjukskriven här)
- Bostadsmarknaden i Helsingfors (dvs man KAN få tag på en lägenhet, o-svart)
- Skolan (det svenska skolsystemet är ett skämt i Finland. Inte helt rättvist, men de finska barnen presterar onekligen bättre)
- Butikers öppettider på vardagar (till 19-20- 21!)
- Nationaldagsfirandet (värdigt och vackert. Vad tror ni 6 juni blir som ledig dag? Jag gissar på en massa supande.)
- Coolare majoritetsspråk (Finnarna är mäkta stolta över sitt språk, med all rätt.)
- Statsöverhuvudet (vad vore kungen om han inte vore kung? Tarja H är smart, stark och varmhjärtad - och dessutom demokratiskt vald)
- klassiskt musicerande ( I Sverige tror man ABBA är klassisk musik)
- Bröd (tyvärr är ju jag, som uppväxt på Skogaholmslimpa, helt förstörd. Jag kan inte uppskatta rågbröd. Men jag inser ju att det är så bröd borde vara, inte som den svenska, sockrade skumgummivarianten)
- Design (jo då, svenskarna försöker nog, men det känns som att finländarna inte ens behöver försöka så mycket. De bara gör det. Designar snyggt och roligt.)

Så det så. Och när jag sen blir förbannad på nån idot som ska prata skit om Sverige så gör jag en tvärtom-lista!

MP3-böcker!

I min fantastiska bokklubb kan man numera köpa ljudböcker via internet! Fantastiskt! Kanske är det lösningen på mitt bokfuskande? Nu kan jag ladda ner en bok i i-Podden och sen lyssna på den på hundpromenaderna, när jag dammsuger eller bakar kanelbullar.

Har testköpt Guillous Tjuvarnas marknad, ska nu bara lyckas få in den i iPodden också...

Man är poppis

.. när man går i väntans tider. Folk hittar på alla möjliga ursäkter för att kontakta en, för att se om man ännu är hemma eller om man möjligtvis är mystiskt svårkontaktad. För varje icke besvarat samtal, sms eller e-post måste ju betyda att man håller på och föder barn! Att man skulle stå i duschen, vara ute med hunden eller ha datorn avstängd verkar inte falla någon in.

Nyss ringde min mamma och sa att "jag veeet ju att ni inte är på BB" (jaha, hur vet hon det då?) "jag tänkte bara höra hur du har det". Jodå, jag har det ungefär som igår när vi talades vid sist, men tack ändå för omtanken lilla mamma.

Min syster erkände åtminstone när vi talades vid igår att hon får hispattack när hon får ett sms från mig, trots att de oftast har ganska odramatiskt innehåll. Men hon berättade också att hon hade en bekant som när hon, dvs min syster, väntade sin första dotter, hittade på de mest fantastiska orsaker att ringa. Vid ett av de sista samtalen, när idéförrådet uppenbarligen höll på att tryta ordentligt, ringde hon och sa "du, jag har lite överbliven gräddfil i kylskåpet som jag undrade om du ville ha?". Än så länge har jag klarat mig från dylik desperation.

Vansinne

Igår lyckades jag faktiskt samla ihop en hel kasse med böcker att lämna på Bookcrossings bord. Och tog bara två små pocketar med mig tillbaka! Glad i hågen beslöt jag mig för att fira med en enorm kanelbulle på det intilliggande caféet. Hittade tom en gammal Aftonbladet att bläddra i och kände mig således tämligen nöjd med tillvaron.

Den första artikel jag fastnade för var Åsa Linderborgs recension av Johan Hiltons No tears for queers - en bok om män, bögar och hatbrott. Under läsningen känner jag hur bulltuggorna växer i munnen, smaken försvinner och min sköna nöjdkänsla försvinner och ersätts med ett enormt obehag. Jag lämnar caféet med tanken "vad är det för fel på mänskligheten" dunkande i huvudet. Var kommer allt idiotiskt, meningslöst våld ifrån!? Kanske måste jag läsa boken, men med tanke på hur illa jag mådde av bara recensionen så bävar jag.

En bokfuskares bekännelser

Boken och rosens dag firas idag. I centrum planeras allehanda jippon med, sympatiskt nog, böcker som gemensam nämnare. Bla ordnar Bookcrossing ett bokbytarbord där man kan lämna några av sina egna böcker och ta med sig något annat fynd hem. Utmärkt idé! Började genast fundera vilka böcker jag kunde släpa dit när jag hörde om detta. Efter en stunds funderande var den enda jag kom på en amerikansk whodunnit-deckare som jag plöjde igenom förra veckan. Deckare är ju sällan intressanta att läsa igen, när man liksom vet att det var kocken som gjorde det.

Hade det däremot varit ett skiv-, kläd, - eller allmänt skrotbytarbord hade jag inte haft några problem i världen att släpa dit åtminstone ett par pappkassar fulla, men böckerna har jag så svårt att skiljas ifrån. Och egentligen förstår jag inte varför. Mitt förnuft säger mig att det vettigaste vore att låna alla böcker man vill läsa på biblioteket och sen lämna tillbaka dem. Då skulle man ha ett mer dammfritt hem, lättare flyttbestyr och mer plats för annat junk. I bokhyllan kunde man ha några uppslagsverk, familjebibeln och Dr Phils Life Strategies (eller annan valfri livsledsagare). Tyvärr fungerar inte detta i praktiken. Jag älskar att köpa böcker, om det så är från internet, på loppisar eller bokrea. Jag trivs med att ha dem omkring mig, de inger trygghet och ger en illusion av den människa jag skulle vilja vara. En läsande människa. För tyvärr läser jag bara en bråkdel så mycket som jag skulle vilja. Ofta när jag har en ledig långhelg framför mig tänker jag att "nu ska jag sitta och mysläsa med en kopp te hela helgen!". Sen slutar det i alla fall med att jag får myror i byxorna och börjar feng shuja garderober, sortera ormboet av sladdar bakom tv:n eller går ut och shoppar. Och boken jag skulle läsa får pliktskyldigast en stund i sängen innan lampan släcks.

Vad gör man åt detta? Ger upp, slänger alla böcker och sätter porslinskatter bokhyllan full? Går i terapi, blir en mindre rastlös människa och lär sig sitta åtta timmar i sträck och läsa bok och dricka te? Eller, köper läget, accepterar att halva bokhyllan är full med olästa böcker och fortsätter fuska sig till bruna pluppar i TP genom att ögna igenom alla bokrecensioner och på så sätt ha en hyfsad koll på vad som händer i bokvärlden. Dvs accepterar att man är en Bokfuskare?

Hemmablues

Nu har jag varit hemma i fyra veckor. Fyra veckors moderskapsledighet uppbärandes moderskapspenning. I Finland börjar moderskapspenningen betalas ut senast 30 dagar innan beräknat datum:

"Moderskapspenning utbetalas för 105 vardagar. Rätten till moderskapspenning börjar tidigast 50 vardagar och senast 30 vardagar före den beräknade tidpunkten för nedkomsten. Mamman kan själv välja när inom denna tidsram moderskapspenningsperioden skall inledas."

Väldigt generöst att jag får välja själv om jag vill sluta jobba 30 eller 50 vardagar innan beräknat datum. Men tänk om jag vill jobba längre än så!? Tänk om jag trivs på mitt jobb, tänk om jag har ett jobb som är fysiskt mer vilsamt än de hemmaprojekt jag tar mig an för att fördriva tiden? Tänk om luncher och kaffepauser med kollegor förebygger kookoo-känslan som otvivelaktigt angriper en när man i några dagar endast samtalat med sig själv och den döva hunden under dagtid? Tänk om det är så att i samma takt som kroppen blir utvilad och harmonisk blir hjärnan förvandlad till havregrynsgröt?

Det talas om att ett liknande system ska införas i Sverige. Fint så. Men gör den i så fall flexibel och valfri, för guds skull! (Jodå, "det ska vara frivilligt att ta ut ersättningen, säger Thorwaldsson"). Ledighet sista månaden kan säkert vara rena paradiset för de gravida som verkligen har det jobbigt, som har ont och är trötta. "Passa på och njuuut" säger alla småbarnsmammor till mig, "du vet inte när du får vila och vara ensam nästa gång". Men efter fyra veckor är jag less på att vila, less på att gå hemma och glo in i väggen! Jag vill prata med folk, använda huvudet, känna att jag bidrar till BNP, som den goda lutheran jag är! Jag kan mycket väl förstå att man riskerar depression av att vara långtidssjukskriven eller arbetslös. Att inte uppgå i ett socialt sammanhang kan vara förödande. Att inte känna att jag är nyttig, jag är delaktig, jag behövs.

Detta är ett lyxproblem, jag vet. Jag borde vara glad, tacksam och behagligt utvilad. Troligtvis kommer känslan av onyttighet att försvinna när jag faktiskt har en liten människa att försöka hålla vid liv under dagarna. Frågan är om jag kommer vara mindre less på att glo på hemmets fyra väggar?

Slumpen

En ren slump att den enda högre befälhavare som fått smisk för Abu Ghraib-skandalen är en kvinna. Och att den menig som fått valsa i pressen mest, också är en kvinna. Väl??

Smile - you are in the EU!*

Här i Finland har man kunnat ta del av följetongen om en grupp finska sjömän som hamnat i kläm i EU-maskineriet. Sjömännen är bosatta i Finland men anställda av det grekiska bolaget Superfast Ferries och har betalat skatt och sociala avgifter både till Grekland och Finland. Trots detta står de rederianställda utan socialt skydd - i bägge länderna. Tidningarna har återgett fall med anställda som är sjukskrivna eller föräldralediga utan de förmåner som de borde ha rätt till. Nu har tydligen representanter för det grekiska rederiet träffat de finska myndigheterna för att försöka reda ut problemen. I torsdagens Husis står att läsa:

"Också biträdande avdelningschef Katriina Alaviuhkola på social- och hälsovårdsministeriet ansåg mötet nyttigt. Hon säger att det var bra att kartlägga EU-lagstiftningens relation till den finländska lagen. Slutsatsen är att det helt klart att eftersom de finska medborgarna på Superfast färjorna har en grekisk arbetsgivare hör de enligt EU:s lagar till det grekiska socialskyddet. Det som gör det hela invecklat är att EU-lagstiftningen utgår ifrån att personer och deras familjemedlemmar får socialskydd från det land där personen ifråga arbetar. I Finland utbetalas en hel del förmåner utgående ifrån var man bor. Enligt Katariina Alaviuhkola kan här uppstå en konflikt och problemen kan accentueras av långa geografiska avstånd och språkproblem."

Men tolkningen av EU-regler kan uppstå också utan långa geografiska avstånd och språkproblem. Då maken och jag planerar att tillfälligt lämna vår fasta boplats Helsingfors under min föräldraledighet och bo dryga 6 månader i Stockholm har vi haft tillfälle att ta upp frågan om socialskyddet med de finska och svenska myndigheterna. Detta borde ju vara en baggis tycker man. Vi talar om Sverige och Finland, som inte bara genom det nordiska samarbetet har en lång tradition av samarbete och sinsemellan flyttande befolkning, utan som också - tror man-har en väl fungerande myndighetsadministration och tydliga beslutsrutiner. Bägge länderna är också toppelever i EU-klassen och följer EU-regler till punkt och pricka, alltid snabbast med att implementera direktiv och dessutom informera sina medborgare om detta på landets samtliga minoritetsspråk. Till skillnad från våra sydeuropeiska kusiner, där allt väl bara är kaos, röra och mañana mañana (skönt, nu fick jag vädra mina fördomar).

Nåja, vi satte oss att ringa, jag till Försäkringskassan och maken till Kela/FPA. Efteråt jämförde vi svaren vi fått med varandra för att se om de möjligtvis kunde stämma överens. Jag ska inte dra hela historien här, men man kan lugnt säga att det inte var så enkelt som vi trott. Vi kopplades hit och dit, ingen verkade vara specialist på denna typ av frågor och den kontaktperson som jag fick namnet på verkade inte ens existera ("Greta, vet du nån Sofia Karlsson som skulle jobba här?!") och vi fick olika svar beroende på vem vi talade med. Saken komplicerades av att både maken och jag skulle fortsätta vara anställda i Finland och att vi var djärva nog att ställa frågan vad som skulle hända om vi stannade i Stockholm - när skulle vin i så fall lämna det finska systemet och övergå till det svenska? Suck och stön. När vi äntligen trott oss kommit fram till vad som gällde, ställer makens arbetsgivare frågan vilket socialsystem han vill tillhöra under perioden, ungefär som att det gällde att välja krukväxt till sitt nya arbetsrum. Nu visade det sig att arbetsgivaren - surprise surprise - inte heller visste hur det fungerade.

Jag är i grund och botten en stor EU-vän och tror på tanken om fri rörlighet för arbetstagare och deras pengar. Men det måste fungera i praktiken också! De som ansvarar för att EU-medborgare har ett acceptabelt socialskydd måste utbildas i dessa frågor, de måste ha raka svar på alla typ av frågor, de måste ta sitt ansvar för att människor inte hamnar mitt emellan. Det kan inte vara rimligt att människor ska kunna både leta fram, läsa, tolka och förstå relevant EU-lagstiftning själv för att få saker att fungera. Om EU vill charma sina medborgare en aning, tex för att få dem att acceptera den nya grundlagen, kunde ett litet "EU-ska-fungera även-i-praktiken-projekt" vara på sin plats.

*Rubriken har inspirerats av Alexander Stubbs nya bok "Hymyile, olet EU:ssa"

Saker som..

.. är svåra att göra med en niomånadersmage:

- knyta skorna
- plocka upp hundbajs
- raka bikinilinjen
- dammsuga under sängen
- måla tånaglarna
- springa efter spårvagnen
- bära tuffa bälten
- dra in magen för att komma ut ur en fullproppad spårvagn
- hitta en bekväm sovställning som inte resulterar i andningssvårigheter, snarkningar, sendrag, ryggont, nackspärr eller sura uppstötningar
- motstå kanelbullar, choklad, pommac och rostade mackor med sylt


.. är lätta att göra med niomånadersmage:

- imitera Barbapapa, eller varför inte Mumintrollet
- använda magen som praktiskt litet avlastningsbord för tex fjärrkontrollen eller smörgåsen
- hålla naveln fri från navelludd
- vagga fram som en välgödd anka (trots att jag svurit på att gravida kvinnor gjorde det bara för att fåna sig och se extra gravida ut - så skulle minsann inte jag gå!)
- kartlägga hela innerstadens bestånd av offentliga toaletter
- utan dåligt samvete sätta sig på handikapplatsen på spårvagnen
- ursäkta att man legat i soffan och läst deckare hela dagen
- längta efter dagen då man kan bära normala jeans, inte potatissäcksvarianten som kliar i armhålorna

Liten men bäst

I början av veckan ramlade både Ny Tid och Astra Nova ner genom brevinkastet. Detta till min stora glädje givetvis, då postlådeskramlet som signalerar att dagens fönsterkuvert anlänt tillhör dagens höjdpunkt för mig nu för tiden. Och som så ofta förut så funderar jag hur det är möjligt att två redaktioner med så små (ekonomiska) resurser lyckas producera så högklassiga tidsskrifter. Intressanta, välskrivna artiklar ur spännade synvinklar som behandlar det mesta från biorecensioner till mellanösternkonflikten och som borde kunna tilltala de flesta med visst samhällsintresse, oberoende av politisk läggning. Givetvis behöver inte ekonomiskt välstånd automatiskt generera högkvalitativa produkter, men man kunde kanske tro att de mest ambitiösa och skarpsynta journalisterna skulle söka sig till arbetsgivare där de får en anständig lön att leva på och lämna de små, fattiga tidningarna åt sitt öde. Men icke så.

När man däremot tar del av det, antar jag, välmående Yles produktioner - på radio och tv - vet man ofta inte om man ska skratta eller gråta. Som trogen Radio Vega -lyssnare har jag hört det mesta under kanalens morgonsändning. 10-minuters reportage om nybyggda parkeringshus i något förortscentrum eller om folks favoritglassar kan nämnas som talande exempel. För att inte tala om tävlingarna som går ut på att någon stackars reporter placerats ut någonstans i svenskfinland och säger något i stil med att "nu står jag här i en vägkorsning utanför ett rött hus" och då ska alla lyssnare ringa in och gissa vart det är. Otroligt rafflande.

För att inte nämna tv-produktionen, där Schlager på lager jämförs med det svenska Diggilo (hur törs de?!) trots att den finska versionen ger en nippror och kallsvett. Eller Bettina S där gästerna ofta är jätteintressanta men intervjuerna med dem så banala att man mest vill sjunka in under soffkuddarna och falla i dvala. Att dessa två program dessutom belönats vid Venla-galan (där diverse tv-pris delas ut) kan endast bero på att de grupper av finska tittare som dessa program av någon märklig anledning lockat till sig inte förstår vad som sägs...

Vad kan man dra för slutsats av detta? Att dålig lön ger bättre prestationer? Gäller det i så fall bara journalister eller för fler yrkesgrupper? Eller är det så att journalister har bättre moral eller högre ambitioner än många andra yrkesgrupper: de väljer att arbeta med det de verkligen brinner för och gör inte som så många andra, föredrar det jobb som ger bäst betalt?